Foto: TT bild.
Astrid Lindgrens storhet låg i att hon aldrig underskattade barns förmåga att förstå och ta till sig komplicerade situationer och smärtsamma upplevelser. Gång på gång lärde hon oss att det som en gång är helt, även kan söndras. Som när Efraim Långstrump väljer att fly till de sju haven i sorgen efter sin frus död och lämnar sin dotter Pippi åt sitt öde, eller när Mattisberget delas mitt itu av en blixt.
Om detta talade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i sitt sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm under den gångna helgen.
Migrationsverket kan komma att behöva 48 miljarder kronor under de kommande fyra åren för att möta flyktingströmmarna från bland annat Syrien. Hem som har delats mitt itu. Föräldrar som har lämnat sina barn åt sina öden.
Avpixlat, Fria Tider och Flashback jublar. Statsministern bekräftar det som de ”länge sagt”. Kent Ekeroth (SD) twittrade: ”Måste säga att det känns som att vi vinner just nu. På alla fronter. Episkt.”
Migrationspolitiken i Sverige har tidigare kunnat beskrivas som ett minfält. Den politiska ängsligheten låg länge som en våt filt över varje ansats till en nykter och sansad diskussion och gjorde det omöjligt att diskutera invandring utan att hamna i en svarte petter-diskussion. Vem är dagens sverigedemokrat? Vem är ideologiskt kopplad till Anders Behring Breivik?
Människor är mer än kronor och ören, brukar det heta från vänstern. Jo, förvisso. Migrationspolitiken torde dock vara det enda politiska området där vänstern avsäger sig kollektivistiska tankegångar. Helhetens kostnad är betydligt mindre än värdet för den enskilde individen. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg twittrade: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ’kostnader’. Valet bör handla om jobb, skola, miljö m m.” I detta finns problemets kärna.
Sverigedemokraternas hela existens bygger på en minoritets starka känsla av att den politiska dagordningen sätts utifrån en politisk elit som i någon form av ohelig allians har bestämt att migrationspolitikens kostnader är tabu. Den ekonomiska politiken är den enda möjligheten för ett rasistiskt parti att få icke-rasistiska människor att rösta på dem.
Det är detta som vänstern inte förstår då de inte tillmäter kronor och ören något värde. Det är 12 miljarder om året av 1 800 miljarder i statens offentliga utgifter. Är det mycket pengar? Ja, och nu ligger korten på bordet.
Det finns inte längre någon dramatik i erkännandet. Lystern falnar men martyrerna förblindas. Sverigedemokraterna må tro att det är en ”game changer”, men de inser inte att festen redan är slut. Nu kan de inte längre ikläda sig rollen som påstådda sanningssägare.
Storheten i Fredrik Reinfeldts val att erkänna migrationens kostnader men tillmäta människorna bakom siffrorna större värde än så, är att han inte underskattar väljarnas förmåga att förstå och ta till sig komplicerade situationer och smärtsamma upplevelser. Fredrik Reinfeldt vågade hoppa över helvetesgapet.
Csaba Bene Perlenberg
liberal skribent