Efter ytterligare 18 steg stod mina skor, hösten 1976, på en plats som fick en avgörande betydelse för mitt fackliga politiska vara.
Egentligen är det inte platsen utan mötet på platsen som är primärt. Där möttes jag av en arbetskamrat som ville att jag skulle skriva in mig i partiet, det socialdemokratiska partiet. Enär jag var svårfångad föresvävades jag att jag skulle ha större chans till en facklig eller politisk karriär om jag skrev på.
Efter två dagars betänketid tackade jag nej med motiveringen att jag var socialist. Den aftonen gick jag till VPK:s valbyrå, skrev på en inträdesansökan och tog med lite valmaterial.
Men jag svarade tydligen fel på de tre frågor som ställdes. Jag fick nämligen aldrig någon kallelse till något medlemsmöte. Året efter kom förklaringen. I Skellefteå gick alla över till det Sovjettrogna APK.
Tiden fram till 1979, när jag åter sökte inträde i VPK, ägnade jag åt att studera vad som egentligen var meningen med föreningen. Det var då jag upptäckte att vi vare sig får ett rättvist eller ett klasslöst samhälle utan att vi gör något åt kulturklyftorna.
Det är nämligen ingen som kommer att leverera ett samhälle utan klassklyftor. Vill vi ha det får vi allt bemöda oss om att fixa det själva. Och till detta behövs kulturella uttrycksmedel.
Att det alltid har varit fel tidpunkt för intern kritik inom arbetarrörelsen var något annat jag lärde mig under tiden jag stod på tillväxt. Därför ställer jag aldrig upp på att intern kritik skulle skada partiet. Förutom att det är ett ohälsosamt så vittnar den inställningen om att partiet kan ha blivit ett självändamål i stället för ett medel att nå målen.
Men det jag framförallt lärde efter mötet på platsen där skorna stod var att leva enligt arbetssättet, jag är inte den jag säger att jag är utan den jag är och det jag gör.
Kjell Hanseklint