Det har gått 15 år sedan jag började frilansa på världens starkaste lilla kultursida i Göteborgs-Tidningen, GT. I början skrev jag om allt från grotesk butoh till klassisk balett, vecka efter vecka. I dag hoppar jag in någon enstaka gång.
Nu har källorna som bekant börjat sina i Expressenland. Men trots att kulturredaktören inte ringer längre, har jag varit glad åt det egensinne och den närhet till läsaren som kultursidan har lyckats upprätthålla. Med små medel har man levererat initierad, pedagogiskt presenterad granskning av makthavare på kommunal och regional nivå.
Grävandet har satt ljus på balettchefen som utsåg maken till huskoreograf, såväl som regionens oförmåga att rekrytera när förra kulturchefen inte höll måttet och fick köpas ut för dyra pengar. Man har varit en välbehövlig skärva i ögat på mången makthavare i den lite bortglömda kultursfären, och presenterat fakta utan krusiduller.
En liknande prestigelöshet har präglat raden av lokala artikelserier som kultursidan har trollat fram. Nyligen avslutades en intervjuserie i maratonformat, där inflyttade göteborgare från hela världen djupintervjuades. Varje tisdag driver tecknaren Wanloo med stort och smått i stan.
Jag vill påstå att dessa texter har varit betydande för att läsarna har tyckt att det har varit värt att köpa den lokala upplagan av Expressen, som GT ju är. Att detta tydligen inte avspeglas i antalet ”klick” har troligen att göra med att kultursidan är styvmoderligt behandlad på webben. Eller att det finns andra värdemätare än delningar och lajks.
Att Expressen avpolletterar kulturredaktören på GT kommer inte särskilt överraskande, men jag har inbillat mig att ett så fatalt beslut legat relativt långt bort i tid. Att slopa den sista tjänsten som gav tidningen nerv och karaktär är så uppenbart att bakbinda sig själv. Skillnaden i perspektiv blir nu så marginell att läsarna lika gärna kan välja stockholmsmedia, vilket är just vad de sannolikt kommer att göra.
Att som publicist ta sig an en lokaltidning börjar närma sig ett självmordsuppdrag. Det gäller så klart att trycka gasen i botten och mata klickmonstret. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan fokusera på att bli viral utan att skarva med det journalistiska hantverket.
När jag vikarierade på GT 2007 var det på intet sätt goda tider. Nedskärningar och sparpaket genomfördes med jämna mellanrum. Men fortfarande fanns tid och murvlarna från förr höll i rodret. De som hade använt pekfingervalsen sedan början av 1970-talet saknade förståelse för sociala medier och var blinda för unga journalisters villkor. Många var onekligen gubbiga, men hade tid för eftertanke och prioriterade obönhörligt det journalistiska hantverket.
När jag fem år senare hoppade in i hamnade jag i en mycket stressad miljö utan utrymme för ordentlig research, korr och principiella överväganden. I den miljön utgjorde kultursidan ett märkligt lysande undantag. Att den snart är officiellt begraven är oändligt sorgligt och bekymmersamt.
Liv Landell Major