Hade det velat sig riktigt illa hade världen på onsdagsmorgonen vaknat upp till nyheten att den amerikanske presidenten hetat Anthony Foxx.
Transportministern var i år utvald att vara den kabinettsmedlem som tvingats lämna Washington DC för att vara i säkert förvar på okänd plats, i händelse av att hela den amerikanska successionsordningen hade utplånats under det årliga State of the Union-talet. De som har läst Tom Clancys roman ”Presidentens order” känner igen scenariot där CIA:s chef Jack Ryan efter ett attentat med ett passagerarplan mot Capitolium summariskt får överta presidentmakten.
Lyckligtvis heter den amerikanske presidenten fortfarande Barack Obama. Det var inte Obamas första State of the Union-tal, och inte heller det sista. Dock talade president Obama till nationen med sina lägsta genomsnittliga popularitetssiffror någonsin. Enligt Gallup är det endast 42,6 procent som ger tummen upp för presidenten under hans sjätte år i Vita huset. Det är en nedgång från 45,8 procent förra året och från 57,2 procent under hans första år.
Det är inte bara opinionssiffrorna som är fientliga: det var också första gången Obama har tvingats hålla talet med en republikansk majoritet emot sig både i senaten och representanthuset. Även om han kommer att hålla ett State of the Union-tal under 2016, var detta hans sista möjlighet att göra avtryck innan presidentvalssäsongen inleds i sommar.
Därför var detta State of the Union-tal befriat från stora utmanande gester mot republikanerna, även om Obama utnämnde klimatförändringarna till det största säkerhetspolitiska hotet. Dessutom sa han att det minsann var dags för både betald sjukledighet (i upp till sju dagar på statlig nivå) och ett föräldraförsäkringssystem, båda röda skynken för republikanerna.
Vad gällde den senare utbrast han: ”It’s not a nice to have. It’s a must have” och påpekade att det inte bara är en jämställdhetsfråga utan en grundläggande nationell ekonomisk prioritering. Med svenska mått mätt är det rena rama stenåldern.
Inte heller satsade Obama på att göra stora utrikespolitiska avtryck. Det var mest ”business as usual”. Fortsatt stöd till Ukraina och ett pliktskyldigt fördömande av Putin. Ja till fortsatta förhandlingar med Iran om dess atomenergiprogram, men med reservation för rätten att agera militärt för att förhindra att landet utvecklar kärnvapenkapacitet. Och så en triumfbetonad självbelåtenhet i att yrka på att handelsembargot med Kuba avskaffas.
Varken Vladimir Putin, bröderna Castro eller det samlade väktarrådet i Iran kommer att förlora nattsömn på grund av oro.
Vad gällde ISIS begärde presidenten visserligen rätten att ingripa militärt men betonade att det endast var i samarbete med andra sådana insatser bör göras, och då främst via flyginsatser. För Obama själv, som ärvde två krig, och med undantag för vissa stödfunktioner lyckats avsluta dem bägge, är det tillnärmelsevis fullständigt otänkbart att inleda markoperationer mot ISIS och lämna ännu ett krig till sin efterträdare.
Csaba Bene Perlenberg