Underfinansierad politik som varken genererar jobb eller skatteintäkter.
Så kan regeringens budget, som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade på måndagen, sammanfattas.
Med det i bakhuvudet är det inte särskilt konstigt att inte ens regeringen tror på sin egen politik.
Ta arbetslösheten, som ska vara EU:s lägsta 2020. Enligt Finansdepartementets prognos landar den på 6,2 procent 2019. Då är det visserligen ett år kvar tills målet ska vara uppnått, men eftersom de rödgröna föredrar att strypa i stället för att främja arbetstillfällen, är det knappast troligt att siffrorna kommer att sjunka dramatiskt vid decennieskiftet.
Samma spricka mellan påstådd och faktisk politik lyser igenom hela budgeten, som dessutom sannolikt är underfinansierad. Om inte på pappret, så i praktiken.
De planerade skattehöjningarna är visserligen ungefär lika stora som de nytillkomna utgifterna, men regeringen underskattar förmodligen utgiftsökningen som kommer att ske på grund av ett ökat antal sjukskrivningar och asylsökanden. I alla fall om man får tro prognoser från Försäkringskassan och Migrationsverket (Dagens Nyheter 18/9 2015).
I det läget finns två saker att göra: Få ner sjukskrivningstalen och förbättra migrations- och integrationspolitiken. Regeringen väljer dock motsatt väg och slopar den bortre parentesen i sjukförsäkringen, varpå sjukskrivningstalen sannolikt kommer att accelerera, och försämrar avdragen för rut- och rot-tjänster, som framför allt sysselsätter lågutbildade och utrikes födda.
Dessutom trappas jobbskatteavdraget av och brytpunkten för att betala statlig inkomstskatt står still – två parametrar som dels minskar den inhemska köpkraften, dels riskerar att reducera antalet arbetade timmar, något som definitivt inte bidrar till ökade skatteintäkter.
Trots det har regeringen redan intecknat ”extrainkomsterna”, vilket betyder att budgeten är – just det – ännu mer underfinansierad.
Det finns ett uttryck för det: oansvarig finanspolitik.
Susanne Nyström