Det brukas säga att biologiska och kemiska vapen är den moderna krigföringens ultimata redskap.
Med hjälp av en liten del av ditten, och en släng av datten, går det att döda en hel befolkning och ändå lämna infrastrukturen i en stad eller i ett område intakt.
Och det är förvisso sant men taktiken utgår från en desperat, hatbaserad krigföring som vill förgöra snarare än erövra. Den bortser ifrån att humankapitalet, människors kompetens, är ett erövrat områdes största tillgång.
Är man i stället intresserad av att så split är psykologisk krigföring det mest försåtliga vapnet. Ryssland är mästare på detta. Kriget i Ukraina är ett skolexempel. Erövringen av Krim och mobiliseringen av de ryska separatisterna föregicks av en medveten, utdragen och riktad psykologisk attack mot det som brukar beskrivas som krigets första offer: sanningen.
Kriget har till viss del redan vunnits av Rysslands opinionssoldater. Användandet av begreppet ”östra Ukraina” visar detta med all önskvärd tydlighet. I dag är det ett återkommande och vedertaget begrepp för att geografiskt beskriva var någonstans oroligheterna äger rum.
Men det är också ett sätt att åtskilja de östra delarna av Ukraina från nationalstaten Ukraina, och antyda att de östra delarna, som Ryssland vill åt, egentligen inte tillhör Ukraina. Att det skulle vara något annat, något eget. Detta är en medveten strategi för att erövra begreppsuppfattningen, att sakta men säkert på ett språk och idémässigt plan urholka omvärldens indignation. För om de östra delarna av Ukraina är någonting annat än Ukraina, så är det ju bara att dela och dra i tu.
Men psykologisk krigföring handlar inte bara om förvanskning och perspektivförskjutning. Det handlar också om rena iscensättningar, likt den falska krigsscenen i den amerikanska filmen ”Wag the Dog”.
Sajten” Stopfake” ger åtskilliga exempel på rysk så kallad ”psyop”, psykologiska operationer, där skådespelare används i olika slags krigsscener som kablas ut som nyheter. Oftast räcker det med en enkel bildsökning via Google för att kunna identifiera samma personer, eller återanvänt material, från helt andra situationer och konflikter.
Osäkerheten kring vad som är sant och vad som är falskt återspeglas också i att västerländska medier har låtit bli att definiera ”oroligheterna” i ”östra Ukraina” som ett fullskaligt krig, vilket förmodligen har bidragit till att varken EU, USA eller Nato är intresserade av att engagera sig på ett mer omfattande vis för Ukraina.
Frånvaron av öppen rapportering om Rysslands stora truppförluster, och närvaro på ukrainskt territorium med avancerade vapensystem, visar att den svenska och internationella pressen behöver öka sitt skydd mot rysk psykologisk krigföring. Det låter sig bäst göras med ökade skyddsvallar, bättre källgranskning och ett mindre naivt sinne.
Csaba Bene Perlenberg
liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik
Kriget har till viss del redan vunnits av Rysslands opinionssoldater.