Utåt sett var allt sig likt när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) samlade sina europeiska kolleger, den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Storbritanniens premiärminister David Cameron, till möte på Harpsund på måndagen.
Men under ytan jäser det i Moderaterna.
Det sägs ibland att M fungerar som ett företag. Partiledaren har precis som en verkställande direktör stor frihet att själv lägga fast inriktningen. Och så länge han – det har hittills alltid varit en han – levererar goda resultat, sluter partiet lojalt upp bakom ledaren, och håller eventuell kritik utom hörhåll för nyfikna journalister.
Under våren har det dock kommit signaler från den moderata partiorganisationen om att allt fler börjar betrakta höstens val som förlorat och med 13,65 procent i EU-valet brast fördämningarna.
I Expressen i helgen talade moderata partiaktivister öppet om att det är dags för Fredrik Reinfeldt att träda åt sidan och med mindre än 100 dagar kvar till valet restes krav på att partisekreteraren och valgeneralen Kent Persson måste få sparken.
Plötsligt låter moderata förtroendevalda som de folkpartister och centerpartister som gjort en konstform av att vid varje givet tillfälle kräva partiledarens avgång.
I ett parti som M, där den interna kulturen betonar vikten av lojalitet med partiledaren, har det emellertid verklig betydelse när medlemmarna börjar uttala sig på det sättet. Och det lär knappast bli bättre stämning i partiet av opinionssiffror i nivå med de 19,7 procent som noteras i måndagens mätning från United Minds.
Bakom såväl den interna kritiken som de dåliga opinionssiffrorna finns en känsla av att M blivit ett parti utan politik.
Både de partiaktiva och de lojala väljarna har kunnat acceptera stora förändringar efter moderatmassakern i valet 2002, då partiet fick 15,2 procent. I utbyte mot att gamla profilfrågor och ideologiska slagträn lagts åt sidan fick man statsministerposten, en permanent försvagad socialdemokrati och efterlängtade skattesänkningar. Men när M i höstas svängde från att tala om fler jobbskatteavdraget till att avvisa sådana, passerades sannolikt en gräns.
Samtidigt blev det också tydligt att det utan jobbskatteavdrag inte är mycket kvar av de nya Moderaterna, förutom Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs allvarliga miner. Och de är knappast en tröst när väljarna tycks börja snegla efter mer ideologi i politiken.
Historiskt sett är det i lägen som dessa, när det största partiet på den borgerliga sidan förlorat känslan för väljarna, som ledartröjan har bytt ägare; från Folkpartiet till Centerpartiet på 1960-talet och från Centerpartiet till Moderaterna i början av 1980-talet. Allianssamarbetet har dock gjort det så gott som omöjligt för de andra partierna att vårda sina respektive ideologiska profiler och utveckla sin politik oberoende av M.
Resultatet av Moderaternas pågående sammanbrott kan därför mycket väl bli att vi i september får en riksdag där den samlade borgerligheten är svagare än någonsin.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån