Jo, norrlänningarna i kuststäderna reder sig nog, men i inlandet blir det allt mer oklart var utkomsten ska komma ifrån, och vilka näringar som ska göda kommunernas skattebaser. Man famlar i blindo bland nya och gamla spår; bland råvaruexploateringar, call centers och ekoturism, lämnade i sticket som man är av den allt mer fjärran staten.
Det har knutits enorma förhoppningar till mineralnäringen de senaste åren. Sverige rankas i dag som den mest gruvvänliga nationen i världen, av erkända Fraser Institute. Det är inget att vara stolt över, för vad som bedöms är helt enkelt hur lätt det är att skörta upp nationerna i fråga.
Det är en gåta för mig varför inlandskommunerna aldrig lär sig av sina dyrköpta läxor. Man har sett fallrättigheterna fara, gruvor komma och gå, vindkraftslöften utan täckning och en skogsnäring som sparkat varje huggare och flyttat all förädling till kusten. Ändå står man där med mössan i hand när bolag från Caymanöarna kommer och vill spränga sönder jaktmarker, fiskevatten och renbetesland för att boosta sin aktie på någon b-börs. Halleluja, liksom.
Jag blir inte klok på det här.
En svensk kommun kan i princip få in pengar på ett sätt: Genom löneskatter. Problemet är att det knappt behövs några anställda för att utföra jobben längre. Och i den mån de behövs så kan de åka runt, vara flexibla, bo i barack.
Men arbetstillfällen – antingen de är drömmar eller verklighet – är så viktiga att allt förnuft far sin kos. Likt en försmådd men behövande man som förlåter sin svekfulla fru för åttonde gången.
Det kanske funkar nu.
Pajala kommun trodde på gruvan. För att få del av löneskatterna byggde man bostäder så att de som tog de nya jobben skulle kunna bo i kommunen. Bostäderna byggde man med lånade pengar. Gruvan orsakade ett investeringsbehov på 370 miljoner kronor. Det är svårt att klandra dem för att de satsade.
Nu står man där.
Igen.
Pajala har skulder och mycket begränsade möjligheter att betala tillbaka. Det blir sämre service, högre kommunalskatt. Det är inte rimligt att en kommun, som faktiskt primärt finns till för att vara en stabil administratör av samhällstjänster, ska leva i destruktiv symbios med konjunkturkänsliga branscher. När Northlands gruva planerades närmade sig järnmalmspriserna 200 dollar per ton. Nu spår Goldman Sachs att priserna kommer hålla sig kring 80 fram till 2017.
För att gruvan ska ha någon chans alls bör priset ligga över 108 dollar.
Pajala kommun står och faller med dessa siffror. Det är ingen rimlig ordning. Staten måste hjälpa till.
Po Tidholm