Debatten i landstingsfullmäktige, och i Skellefteå kommunfullmäktige, kring alliansens förslag om en så kallad mellanvårdsavdelning, som en lösning på den långvariga och allvarliga situationen för sjukvården i Västerbotten kan sammanfattas i ett enda ord: maktfullkomlighet.
Efter elva år i landstinget, och med ett stort engagemang för befolkningens rätt till rätt vård på rätt nivå, ser jag en negativ attityd från den socialdemokratiska majoriteten. För tio år sedan, alltså innan samverkansavtal fanns skrivna mellan landstinget och våra största kommuner, var tonen mer ödmjuk i debatten. Ansvarigt landstingsråd, och även andra beslutsfattare, såg det allvarliga i läget med patienter som låg på fel vårdnivå.
Att dessa patienter behövde ett boende i kommunen i stället för att ligga kvar på sjukhus sågs som en utmaning som måste åtgärdas. Och Skellefteå kommun byggde boenden. I Umeå blev fler kollektiva och privata äldreboenden verklighet. På senare år har antalet boenden i Skellefteå inte ökat. Om- och nybyggnationer har inte gett något större plus.
Som landstingsledamot, och efter ett helt yrkesliv inom sjukvården, upplever jag debattklimatet som omänskligt och ett bevis på att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte inser det allvarliga i situationen.
Snart är det sommar med alla dess konsekvenser för sjukvården. Alarmen från personalen om övertid, då det inte finns vikarier, och tung arbetsbörda finns där hela tiden. Bristen på personal är ett riktigt framtidsspöke som inte tagits på allvar av majoriteten, trots oppositionens påpekande under lång tid och alliansregeringens beslut om utökade utbildningsinsatser. Personalpolitik är ett lokalt ansvar för landstinget.
Konsekvensen av det socialdemokratiska styret är att den som är äldre och har många krämpor inte får komma till ett boende som kan ge den vård som behövs. Mest allvarligt är att patientsäkerheten äventyras. Sjukhusen kan inte garantera rätt vårdnivå då du blir sjuk på grund av undanträngningseffekter med utskrivningsklara som inte kommer vidare i systemet.
En annan effekt är att ekonomin för landstinget dräneras då patienter måste åka utomläns för att få vård. Samtidigt ”sparar” kommunen på befolkningens och landstingsvårdens bekostnad.
Min fråga till dig som västerbottning är: När ska du börja inse att dina skattepengar inte förvaltas på bästa sätt och att obalansen är uppenbar? Vad betyder samverkansavtalen i praktiken? Vilket ansvar tar Socialdemokraterna för den ohållbara situationen?
Lena Sandberg(KD) vice ordförande patientnämnden Västerbottens läns landsting