Jag saknar henne redan och jag vet att det är många som kommer att sakna Marit Paulsen (bilden) när hon nu lämnar Europaparlamentet.
Vi lärde känna varandra i början på 1990-talet och jag tror att det alltid har funnits en ömsesidig respekt i vår relation.
När Ingvar Carlsson så tydligt sa att han ville att Sverige skulle ansöka om medlemskap i den Europeiska unionen och därefter – på uppmaning av Socialdemokraterna i Jämtland – utlyste en folkomröstning om detta började jag och Marit Paulsen att träffas.
Inte alls i smyg, som man skulle kunna tro när en socialdemokrat ska träffa en folkpartist, utan vi blev båda aktiva på ja-sidan inför folkomröstningen 1994.
I grunden fanns hos Marit Paulsen en övertygelse om att vi måste komma bort från den inkrökta nationalismen som hade gjort så mycket ont i Europa. I stället måste vi samarbeta mer och bygga upp en gemenskap av ömsesidig respekt och gemensam politik.
Hennes engagemang för djurens väl och ve är allmänt känt och uppskattat, både i Sverige och i Europaparlamentet. Men Marit Paulsen hade även andra egenskaper som gjorde henne populär och omtyckt i de flesta politiska läger.
Jag minns särskilt de samtal vi hade i mitten på 1990-talet om hur det är att vara förälder. Jag var då nybliven småbarnspappa. Men också djupa politiska och filosofiska samtal om vart Europa var på väg.
Inget förenade oss så mycket under de sista åren i Europaparlamentet som den framväxande nationalismen och högerextremismen.
Vi känner båda den isande vind som går genom Europa och som påminner oss om kontinentens fruktansvärda historia.
En uppgift som alla demokratiska krafter måste ta på sig är att mobilisera människor i en motkraft som bygger på respekt, öppenhet och solidaritet.
Jag är övertygad om att Marit Paulsen kommer att synas i den kampen – och där behövs både hon, du och jag.
Jens Nilsson