Jag har under drygt ett års tid försökt tränga in i de problem och möjligheter som hälso- och sjukvården i allmänhet bjuder på – och i synnerhet det som sker inom Västerbottens läns landsting.
De riktigt stora satsningarna inom hälso- sjukvården görs inom specialistvården. I stort sett alla större landsting gör jättelika investeringar i moderna byggnader och medicinsk teknik. Många av dessa satsningar är nödvändiga för att möta medicinska framsteg, som i sin tur lett till ökade och mera komplexa vårdbehov.
Prislappen har inte låtit vänta på sig och nu ser man ett nationellt mönster där specialistvården dras med stora budgetunderskott år efter år. Diskussionen om prioritering kring nya vårdmetoder, nya läkemedel och acceptabla rehabiliteringstider pågår och allt kommer till sist att ställas på sin spets: Vad får hälso- sjukvården kosta?
Det som bekymrar mig allra mest är situationen för primärvården.
Ett välkänt faktum är att om primärvården sviktar får det stora konsekvenser för den övriga vården.
Ett av primärvårdens uppdrag är att genom prevention minska ohälsan genom att metodiskt informera om sambandet mellan livsstil och hälsa. Kan vi få tonåriga flickor och pojkar att aldrig börja röka får det större effekt på folkhälsan än all medicinsk forskning. Lägg därtill bra mat och fysisk aktivitet så minskar trycket på sjukhusvården.
En jämförelse kan göras med hur Sverige tagit sig an problemet med antal döda i trafiken med skilda körfält, rondeller i stället för vägkorsningar, utbildning av bilförare och övervakning så att hastigheterna hålls nere. 1970 dog 1 300 personer i trafiken, 2014 dog 275.
Siffrorna talar sitt tydliga språk och visar att systematiskt preventionsarbete lönar sig.
Men för preventionsarbetet, och en hel del annat, behövs det resurser och kvalificerade medarbetare.
Landstinget Dalarna, Region Örebro län, Landstinget Blekinge, Region Gävleborg, Landstinget Sörmland och Västerbottens läns landsting tillhör en grupp av landsting med över 50 procent distriktsläkarvakanser.
Andelen läkare som når pensionsåldern ökar kraftigt till 2020. I dag är 53 procent av läkarna inom primärvården över 55 år och någon påfyllnad av antalet ST-läkare, som så småningom blir färdiga specialister, sker inte. Andelen läkare som jobbar i primärvården är den allra lägsta i OECD. Situationen är med andra ord prekär.
Jag har mötts av nära nog samstämmiga åsikter från primärvårdsansvariga vad som krävs för att öka attraktiviteten att arbeta inom primärvården:
- Effektivisera IT-systemen.
- Förenkla administrationen.
- Gör färre registreringar av patienter.
- Inför patientansvariga läkare som har överblick och kan stödja egenvård eftersom rådgivning och IT inte når längre.
- En kulturförändring med en modell där vårdgivaren lägger tyngdpunkten mera på tillit än på verksamhetsstatistik.
Jag menar att det krävs omedelbara åtgärder på nationell-, regional- och landstingsnivå för att ge primärvården bättre förutsättningar:
- Förbättra arbetsmiljön så att alla yrkesgrupper inom primärvården får rimliga förutsättningarna att utföra sitt uppdrag.
- Stimulansåtgärder för att få flera läkare att söka sig till primärvården.
- En nationell överenskommelse som syftar till att minska behovet av hyrpersonal.
- Ta bort hinder för ett ökat samarbete mellan kommuner och landsting.
- Generellt sett ökade resurserna till primärvården.
Ewa-May Karlsson(C)
gruppledare Västerbottens läns landsting