Nöjd och missnöjd är en bra sammanfattning på hur jag känner det nu när jag lämnat föreståndarskapet för Skellefteå Stadsmission.
Nöjd därför att jag har lärt känna så många fantastiska människor.
Missnöjd därför att jag tycker att det stöd som samhället och kyrkorna ger människor som kämpar med sitt missbruk är otillräckligt.
Även om mitt ”prästliv” fram tills jag började på stadsmissionen varit både spännande och innehållsrikt så har åren som föreståndare varit de som gett mig själv mest. I mitt tidigare ”prästliv” har jag nog pratat lite för mycket ibland. Åren som föreståndare har lärt mig hur viktigt det är att lyssna mer än att prata.
Det som också gör mig nöjd är att jag sett att det finns väldigt mycket kärlek och medmänsklighet bland människor som kämpar med sitt beroende och sin psykiska ohälsa, även om drogerna och alkoholen ibland gör att man handlar tvärtemot det man vet är rätt.
Det finns också många ideella krafter, liksom personal inom kommun och landsting, som gör goda insatser.
Det som gör mig missnöjd är att det satsas för lite. Till exempel satsar Svenska kyrkan i dag ungefär lika mycket på stadsmissionen som när jag började för nio år sedan, trots att verksamheten har mer än tredubblats.
Samma situation tycker jag råder när det gäller den offentliga missbruksvården. Även om personalen på socialkontoret och inom psykiatrin ofta gör sitt bästa så är resurserna otillräckliga. Det finns två tydliga exempel.
Det ena är att de som får medicin för sitt opiatmissbruk visserligen får medicinen och man testar och följer upp eventuellt sidointag. Det terapeutiska stödet är däremot mycket begränsat. Man slipper vara kriminell för att få sin lagliga drog, men man får lite hjälp med att komma vidare i livet.
Det andra exemplet handlar om boendet. Under min tid på stadsmissionen upplever jag att situationen blivit alltmer akut. Även om antalet uteliggarnätter fortfarande är begränsat så är det fler än för några år sedan.
Det är också tydligt att många saknar egen bostad. Att sluta med alkohol eller narkotika och bo hos kompisar är ingen bra lösning – särskilt om kompisen fortfarande är i ett aktivt missbruk.
Mina kunskaper om andra kommuner säger mig att Skellefteå ligger hyggligt till och att Solkraft är det tydligaste exemplet på en bra satsning. Samtidigt skrämmer det mig att Skellefteå står sig relativt bra vid en jämförelse, det finns mycket att göra i vårt land för människor som av olika anledningar fastnat i ett kemiskt beroende.
Det är en stor utmaning för olika myndigheter, men också för kyrkorna, idrottsrörelsen och övrig ideell sektor. Samtidigt kan vinsterna bli stora för den enskilde, för samhället och inte minst för de människor som vill engagera sig och bli en del av det sociala nätverk som alla behöver som försöker lämna ett aktivt missbruk.
Hans Marklund
präst
Även om antalet uteliggarnätter fortfarande är begränsat så är det fler än för några år sedan.