Sveriges överbefälhavare uttryckte för drygt ett år sedan att vi inte kan försvara vårt land mer än en vecka i händelse av ett militärt angrepp.
Å andra sidan fick svenska försvaret ett tackbrev från Nato för Sveriges avancerade militära bidrag till Libyenkriget.
Nato uppskattar även att Sverige sände en insatsstyrka till Afghanistan.
Det svenska försvarets omformning har inneburit att det folkliga och nära inslaget har avvecklats, såsom den allmänna värnplikten. I stället har försvaret satsat på att bygga upp styrkor som kan integreras med Nato.
Vi samövar med Nato, övningarna sker enligt Nato-standard. Vapensystem är integrerade, språket likaså. Svenska styrkor kan sättas in tillsammans med Nato jorden runt och fungera på samma sätt som om de vore rena Nato-förband.
Nästa steg i anpassningen är det så kallade värdlandsavtalet som regeringen nu förbereder och som innebär att Sverige kan bjuda in Nato till att upprätta permanenta baser i Sverige.
Det är inte otroligt att värdlandsavtalet leder till att Nato tillåts att bygga upp en bas i Norrbotten på några års sikt. Det är i den här landsändan som de flesta samövningarna med Nato äger rum och det är på Nordkalotten som också Ryssland nu åter rustar upp.
Det vore en olycklig utveckling för den här delen av världen. Ett ökat vapenskrammel ger inte ökad säkerhet för någon av parterna. Det minskar möjligheterna till fredlig samexistens och folkliga kontakter. Det stjäl också resurser som skulle kunna användas till ekonomisk och social utveckling i regionen.
Det faktum att Sveriges försvar mer och mer fungerar som en bemanningsstyrka åt Nato används också som argument av Nato-anhängarna. Ett medlemskap skulle inte kräva en stor omställning av inriktningen – däremot en stor höjning av militärbudgeten för att uppnå Nato-kravet på två procent av BNP. I stället borde vi diskutera mycket mera hur försvaret ska se ut för att kunna försvara vårt eget land vid ett militärt angrepp längre än en vecka.
Någon typ av allmän värnplikt behöver återinföras. Vi behöver också ha en omvärldsbevakning som kan beskriva de viktigaste hoten och påfrestningarna som vårt samhälle kommer att utsättas för i framtiden så att vi kan diskutera hur de ska förebyggas.
Det viktigaste hotet som jag ser är klimatförändringarna. Många kanske tänker på extrema oväder och höjda havsnivåer som de främsta klimathoten. Jag menar att det mest hotfulla är de sociala och militära konflikter som följer i spåren av klimatförändringar. Konflikter som växer på grund av torka, översvämning och missväxt och får stora flyktingströmmar som en av effekterna. Syrienkriget är en sådan typ av konflikt.
Därför bör så skilda saker som lokal matproduktion och globala klimatavtal också vara centrala frågor när vi diskuterar fred och säkerhet i framtiden.
Bertil Bartholdson(V)
ledamot kommunfullmäktige Luleå kommun