”Många fler välbetalda medelklassjobb kommer att försvinna. Det gäller i USA och i Europa”, varnade Internationella valutafondens tidigare chefsekonom Raghuram Rajannär han i slutet av december besökte Stockholm.
I denna iakttagelse ligger en enorm politisk sprängkraft.
Under 2016 har vi vant oss vid bilden av hur en politiker som Donald Trump, eller det brittiska EU-motståndet, bärs fram av en arbetarklass som förlorat både industrijobb och social status i spåren av globalisering och strukturomvandling.
Mycket talar för att den utbildade medelklassen står på tur att genomgå ett liknande stålbad.
Just nu mår den svenska medelklassen förträffligt. Dopad av ett decennium med jobbskatteavdrag och stigande bopriser känns varningen kanske avlägsen.
Men förr eller senare kommer den utveckling som redan anas i både USA och Storbritannien att slå igenom med full kraft även här. Kanske blir en sprucken bostadsbubbla eller en ny internationell lågkonjunktur utlösande.
Den tekniska utvecklingen, med digitalisering och automatisering, kommer att göra tidigare stabila medelklassjobb överflödiga. Vem behöver exempelvis banktjänstemän när kvalificerade finansiella tjänster lika gärna kan utföras av datorer?
I själva verket lär det i många fall vara enklare att automatisera tjänstemannajobb som inte kräver några fysiska robotar för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras.
Denna utveckling innebär inte att vi kommer att få massarbetslöshet. De flesta lär hitta nya jobb, precis som de amerikanska industriarbetarna, men med lägre lön och ökad osäkerhet. Enligt den dominerande uppfattningen kommer endast en mindre del av de nya jobben att vara av det högkvalificerade slaget.
De allra flesta kommer snarare vara enklare tjänstejobb som en alltmer välutbildad befolkning kommer att slåss om.
Det är en osäkerhet som brukar kläs i klyschor som ”flexibilitet”, ”kontinuerlig omställning” och ”karriärbyte mitt i livet”.
Men i själva verket utmanar den grunden för medelklasslivet, som byggt på en förvissning om värdet av förkovran, långsiktighet och en vetskap om att den sociala position man arbetat sig fram till kan föras över till de egna barnen.
Grunden för den liberala demokratin har varit existensen av en medelklass som slagit vakt om både demokratin och en kapitalistisk ekonomi och som sett dessa som förutsättningar för det goda livet.
Men vad händer när osäkerheten utplånar framtiden: När ens kunskap och yrkesskicklighet visar sig vara värdelös? När människor som tidigare tagit för givet att man står på samhällsutvecklingens vinnarsida, måste konkurrera om låglönejobb i delningsekonomin snarare än att dra fördel av den? När ingenjörerna och ekonomerna, hur mycket tid de än investerar i sina barns skolgång, tvingas inse att inte ens det är en garant för att barnen ska lyckas i livet?
Det är grunden för en hel samhällsordning, den liberaldemokratiska, som hotas. Den stora politiska oredan har bara börjat.
Svend Dahl