Sjuhundra människor arbetar varje år vid Solkraft, som drivs av Skellefteå kommun. Där finns de med en bakgrund i psykiatrin, i missbruk, i kriminalvården, de som ”gått in i väggen”, i arbetslöshet eller som av andra orsaker inte släppts in i arbetslivet. Dryga tio procent av dem går årligen vidare till reguljära jobb eller studier.
Viktigast är att människorna som hamnat utanför välfärdssamhället blir behövda, att de ingår i en gemenskap som inte minst leder till att deras hälsa förbättras. Många får för första gången uppleva innebörden av att ha ett människovärde.
Så har det sett ut sedan 1980-talet då mentalsjukhusen i Sverige lades ner och ersattes av en psykiatrireform, som innebar att vårdtagarna inte längre skulle förvaras i omänskliga asyler, i stället skulle de få bra bostäder och arbeten och erbjudas värdiga liv ute i samhället. Det var då Solkraft startade.
Skellefteå är en av för få kommuner som tagit uppgiften på allvar. I staden med 72 000 medborgare har sedan dess över 6 000 av dem passerat genom Solkraft, nästan alla har fått värdiga liv och tusentals har fått vanliga jobb ute i samhället. När Socialstyrelsen gör regelbunden tillsyn av hur psykiatrireformen genomförs av kommunerna hamnar Skellefteå alltid i topp.
Hur mycket kostar det? 2013 gick legotillverkningen vid Solkrafts arbetsplatser så bra att kommunen kunde redovisa en ekonomisk vinst. Ibland är kostnaden någon tusenlapp per individ, aldrig mer än så. Oräknad är vinsten för övriga samhället genom att återinläggningar hos psykiatrin och missbruksvården, återfall i kriminalitet och så vidare minskar drastiskt.
Allt bygger på ett samarbete mellan kommun, landsting, arbetsförmedling, försäkringskassa, frivård och inte minst lokala arbetsgivare och fackföreningsrörelsen. Tjänstemän från kommun, landsting och stat som samarbetar runt enskilda människor för att hitta lösningar. Samarbetet är unikt och bygger på ödmjukhet, humanism, respekt och vanligt förnuft. Lätt att säga, svårt att göra. I Skellefteå har man sedan 1980-talet dagligen gestaltat lösningen som så många eftersträvar.
I höstas genomfördes en konferens i Falköping. Där finns ”Bruk för alla” som startade under 1990-talet, inspirerade av Solkraft. Även där har människor blivit behövda, fått bättre hälsa och i stora tal kommit ut i arbetslivet. Vid mötet fanns olika partier, myndigheter och folkrörelser representerade för att delge egna och ta del av andras erfarenheter från de två verksamheterna.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson beskrev en arbetsmarknad som för många är att likna vid en centrifug som tvingar ut folk i periferin, allt längre bort från jobben. Han talade även om ljuspunkter; att han just besökt Norrköping efter en inbjudan av dess ”a-lag”. De visade honom hur de, med Solkraft som förebild, börjat tillverka parkbänkar i stället för att sitta på dem.
Under resan hem till Stockholm funderade han oavbrutet för att finna argument mot vad ”a-laget” gör. Han kom inte på ett enda, tvärtom såg han bara fördelar. Gång på gång frågade han varför Solkrafts och ”Bruk för alla”s erfarenheter inte kommer mer till användning i övriga riket.
Fram till nästa LO-kongress 2016 är en av huvudpunkterna hur människor som hamnar utanför ska få en plats i arbetslivet och bli behövda. Där kommer erfarenheterna från både Solkraft och ”Bruk för alla” att ha betydelse.
Och redan i år, 2014, är det val. Arbetslösheten är en av de viktigaste frågorna för samtliga partier. Solkrafts dörrar står öppna för att delge erfarenheter som visar på möjligheter; att samhället är till för människorna, inte tvärtom.
Per Bergmanenhetschef Solkraft
Leif Stenbergsom producerat dokumentärfilmen ”En plats i solen” som handlar Solkraft