Det finns bara en grupp som avskyr Frontex mer än flyktingvänner, och det är flyktinghatarna.
Frontex, EU:s myndighet för gränskontroll, har hindrat asylsökande från att nå EU, ibland med ointresse för liv och säkerhet. Men kritiken har lett till att livräddning, inte minst i Medelhavet, numera är en del av uppdraget. Det är därför gränsvakten blivit impopulär även bland flyktingmotståndare.
En tjänsteman på Cyperns inrikesdepartement berättade för mig att han absolut vill ha EU-hjälp med gränskontroll – men inte av Frontex.
Nej, med Frontex i närheten, med hopp om räddning vid sjönöd, tror han att fler skulle våga ta sjövägen från Syrien.
Det finns en Titanicrapport, en sjöräddningsrapport, skriven vid Uppsala universitet. Många internationella regelverk för nödställda till havs skrevs just efter 1912. Mot havets väldiga kraft är människan oändligt utsatt och när ropet ”man över bord” ekar ska liv räddas, oavsett vilket skäl medmänniskan har att vara ute på djupet.
Rapporten handlade dock inte om hur väl vi räddar liv, utan om vilka liv som räddas. Titanic är förknippat med civiliserat agerande – ”kvinnor och barn först” och kapten Smith som stannade och tog ansvar. De svagaste värnades av dem med styrka och kunskap.
Men nu är det annorlunda. Överlevnadsgraden vid fartygsolyckor är bättre för män än för kvinnor och barn, bättre för den besättning som ska undsätta passagerare, än för passagerarna.
Europaparlamentets sista beslut – innan valet den 25 maj – handlade om Frontex och om att mota den olyckliga trenden, om att återställa en havsheder som gått förlorad. Asylrätten har kränkts och de mest utsatta har övergivits i havets kalla vatten. Europaparlamentet andades liv i formuleringar som skyddar flyktingarna.
Det behövs – de livräddande insatserna är fortfarande högst otillräckliga, vilket får konsekvenser. Exempelvis kände sig Italien, efter Lampedusakatastrofen, tvunget att komplettera Frontex med en egen sjöräddningsoperation, Mare nostrum – en insats som redan har hjälpt tusentals nödställda. Italien räddar nu liv ingen annan brytt sig om, trots att EU:s gemensamma gräns inte enbart är Medelhavsländernas ansvar.
Mare nostrum kan berömmas – även om de räddade ska sättas av i närmaste hamn, inte nödvändigtvis en italiensk sådan, och frågan måste ställas vilka länder kring Medelhavet som bedöms som säkra att släppa av asylsökande i – men det är oroande att EU-länder måste agera enskilt. Nationella kustbevakningar är ökända för att brutalt jaga bort flyktingar och Frontex måste förbättras snarare än ersättas av enskilda, oövervakade landinsatser. I den utvecklingen är de främlingsfientligas ogillande en bra kompass.
Likväl kommer Frontex aldrig att älskas av flyktingvänner – man är en del av en gränspolitik som måste ändras: Det måste skapas lagliga flyktvägar in i EU. Att fly ut ur krig är farligt – att fly in i freden ska inte vara det. Det är allas vårt hav, allas vårt ansvar, vad som händer vid våra blå gränser i natten.
Frida Metso
psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar