Det har nog inte undgått någon att det arrangerades en folkomröstning i Grekland i söndags. Resultatet blev ett nej till långivarnas bud och det har till nöds accepteras omvärlden.
Men det betyder inte att folkomröstningen var önskvärd. Framförallt inte med tanke på att den genomfördes med en dryg veckas varsel. Greklands premiärminister Alexis Tsipras menade i ett uttalande att ”den grekiska demokratin inte kan utpressas” (TT, 5 juli).
Folkomröstningar är ett enkelt men förrädiskt exempel på direktdemokrati. I regel är de rådgivande och används i varierad utsträckning i Europa. I exempelvis Schweiz har direktdemokrati varit vanligt förekommande på lokal nivå.
När EU:s medlemsländer antagit både Maastricht- och Nicefördraget har länder som Danmark och Irland utlyst folkomröstningar efter sina respektive konstitutionella bestämmelser.
I Sverige har vi röstat om både EU-medlemskap och EMU.
Att som i Greklands fall jäkta fram en folkomröstning för att legitimera svåra politiska beslut under etiketten demokrati är inte en lämplig politisk metod. Man hoppar helt enkelt över demokratins grundfundament, nämligen själva debatten där politiska alternativ bryts mot varandra och diskussionen om vad eventuella konsekvenser av olika utfall kan bli. Väljare fråntas möjligheten att göra välgrundade val.
Anledningen till den generellt sparsmakade användningen av folkomröstningar är att politiska händelseförlopp ofta är komplexa och svåra att överblicka. Det är även problematiskt att formulera enkla frågor som väljare kan rösta ja eller nej till.
Förenklade lösningar på svåra politiska problem är något som vanligtvis kännetecknar populism, vilket vi ser oroande tendenser till i Europa.
Läxan efter helgens turbulens blir att vara restriktiv med att springa till folket och be om råd för hur politiker ska hantera svårigheter de är valda att lösa. Problemet är inte folkviljan. Problemet är oansvariga politiker.
Folkomröstningför att legitimera svåra politiskabeslut är inte en lämplig metod.