Vi är aktörer i Norr- och Västerbotten som jobbar med antidiskrimineringsfrågor. Gemensamt är att vi dagligen möter människor som på grund av att de utgör en minoritet i samhället inte får sina rättigheter tillgodosedda. Under de år vi har verkat i Norr- och Västerbotten har vi stött på ett antal fall på samma tema och med ungefär samma händelseförlopp. Det handlar om troende muslimska kvinnor som genom sin klädsel inte får tillgång till arbete och utbildning inom vård- och omsorgssektorn.
En av dem som vi mött är 21-åriga Umebon Shaima Abdo. Hon drömde om att i framtiden läsa till sjuksköterska och så småningom till barnmorska i Umeå. Drömmen tog dock tvärt slut när hon under sin undersköterskeutbildning gjorde praktik på ett äldreboende, och efter tre veckor fick veta att hon på grund av sin klädsel skulle bli underkänd.
Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan på boendet hänvisade till Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården, som säger att hälso- och sjukvårdspersonal vid undersökning, vård och behandling, eller annan direktkontakt med patienter, ska ha kortärmad klädsel.
Under sin praktik försökte Shaima Abdo själv möta dessa riktlinjer genom att använda löstagbara ärmar. I patientnära situationer hade hon kortärmad klädsel och vid andra sysslor som städning och diskning bar hon sina långa ärmar. Men både den utbildningsansvarige och äldreboendet tolkade regeln som att hon skulle bära kortärmad klädsel i alla arbetssituationer, det vill säga hela tiden, för att bli godkänd.
Eftersom detta innebar att hon i praktiken tvingades göra avkall på sin tro för att slutföra sin praktik så fick det som konsekvens att hon valde att avsluta sin utbildning. Det här är ett problem för Shaima Abdo som individ, men det får även konsekvenser för en hel grupp vars möjligheter till att välja yrkesliv snävas in. Att mena att det handlar om hygien, och därför inte går att lösa, är både osant och omodernt. Vi behöver bredda synen och förståelsen för människors val av klädsel och söka lösningar som främjar ett inkluderande samhälle.
Den tolkning man gjort på Shaima Abdos arbetsplats delas dock inte överallt i Sverige. Det finns arbetsplatser inom vården i Sverige som erbjudit klädsel som har fungerat i enlighet med både hygien och religion. Det har på dessa ställen använts allt från löstagbara engångsärmar, som byts mellan varje patient, till särskilda rockar.
Detta sätt att tolka saker på är inte ett unikt ärende för Umeå, utan ett i raden av liknande händelser runt om i landet. I dag innebär riktlinjen att religiöst utövande muslimska kvinnor exkluderas från en hel sektor, en sektor där det dessutom råder personalbrist. Unga kvinnor med muslimsk tro exkluderas även från en högskoleutbildning inom vårdyrket. Eftersom vi lever i ett samhälle som genomsyras av starka islamofobiska krafter så blir denna fråga extra viktig att ta itu med. Muslimer har generellt redan svårare att ta sig in på arbetsmarknaden trots kvalifikationer.
Bakgrunden till Socialstyrelsens föreskrifter vad gäller de basala hygienrutinerna inom hälso- och sjukvård handlar om att man vill skapa rutiner där man begränsar risken för vårdrelaterade infektioner – vilket vi inte har några åsikter om. Det vi dock efterlyser är en lösningsfokuserad politik som kan säkerställa att personer oavsett religion kan jobba och verka inom svensk sjukvård och omsorgssektor utan att för den delen ge avkall på hygien och säkerhetsföreskrifter.
Goda exempel finns både nationellt och internationellt. Det finns all anledning att titta på hur man jobbat med denna fråga i andra länder. I England valde man att frångå reglerna kring arbetsklädsel och skapade tydliga undantag för religiösa anledningar, under förutsättning att man hade fungerande alternativ som till exempel patientbundna engångsärmar.
Vi kan inte acceptera att lösningen på problemet med klädsel kontra hygien är att underkänna och utestänga en hel grupp kvinnor. Vi lever i ett mångfaldssamhälle och många av oss svenskar är muslimer, vilket gör detta till en framtidsfråga som vi behöver möta. Det här är en tydlig jämställdhets- och antirasistisk politisk fråga som går att lösa. Det enda som krävs är vilja och lite uppfinningsrikedom. Annars riskerar vi att fler kvinnor, som Shaima Abdo, inte bara får sina mänskliga rättigheter kränkta utan också blir exkluderade från en hel arbetssektor.
I Umeå arrangeras i år för första gången MR-dagarna, som är Nordens största konferens på temat mänskliga rättigheter. På fredag lyfts denna fråga i seminariet ”Islamofobins samhällskonsekvenser”. Det är vår förhoppning att det blir starten för ett konstruktivt samtal kring hur vi kan komma vidare i denna fråga lokalt och nationellt.
Yasri Khan