Ju fler, desto bättre. Det tycks vara mottot under den allmänna motionstiden i riksdagen.
På måndagseftermiddagen var det slut med motionsskrivandet för i år, och nära på 3 000 motioner hade lämnats in. Trots att det endast är försvinnande få som klubbas igenom i riksdagen – på sin höjd brukar en eller två procent av dem godkännas.
Det känns särskilt betryggande när det finns riksdagsledamöter som anser att det är lämpligt att motionera om att riksdagen bör tillhandahålla ett hunddagis för riksdagsledamöternas hundar. Något som de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Cassandra Sundin och Hannah Wigh yrkar på.
Problemet är att riksdagsledamöternas flit allt för ofta bedöms efter antalet framlagda motioner i riksdagen, även om de råkar handlar om sådant som krav på hunddagis (SD) eller skattesubventionerade reflexvästar för jakthund, ett önskemål framfört av den tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C). Det blir en tävling om vem som kan motionera mest, i stället för vem som har bäst förslag.
Det har gjort att den allmänna motionstiden har blivit ett tillfälle för riksdagsledamöter att skriva mer eller mindre obegåvade inlägg som inte ens skulle publiceras på en sämre debattsajt.
Förra året visade det sig dessutom att närmare 400 av 3 500 riksdagsmotioner innehöll kopierade stycken. Med andra ord har ett stort antal riksdagsledamöter, eller deras arma tjänstemän, enbart suttit och klippt och klistrat i stället för att ta sitt jobb på allvar och skriva själva. Och det kanske blir konsekvensen när det är kvantiteten, i stället för kvaliteten, som värderas högst.
Naomi Abramowicz
Liberala Nyhetsbyrån