Foto: TT bild.
Här är ett enkelt tips för hur man i de allra flesta fall kan värdera mediers rapportering om rättegångar: Om en journalist får en dom att framstå som förvånande, konstig eller omoralisk, är det oftast ett resultat av journalistens återgivande – inte av domen.
Domar är i realiteten sällan förvånande eller konstiga när man läser dem med neutrala ögon. Och de är oerhört sällan omoraliska.
Det händer förstås. Rättssystemet producerar precis som alla andra system bristfälliga produkter. Men det är mer ovanligt med sådana produktionsfel än att produkterna – domarna – förvrängs på väg till mediekonsumenten.
Människors intryck av domstolarna och rättsväsendet är viktigt. Det finns redan ett motstånd för människor att vända sig till domstolarna med sina problem. Trots att det är just vad vi har domstolarna till. Man oroar sig för rättegångskostnader, att det är svårt och att ens bekymmer inte kommer att tas på allvar.
Det stör mig. Det stör mig, eftersom det gör rättvisan till en klassfråga. Rika, liksom juridiskt kunniga, människor ser inte de nyss nämnda sakerna som ett större problem. Rika människor, liksom företag och det offentliga, har råd att gå till domstol och kan köpa in kompetens när det behövs.
Men för personer med mer pressad ekonomi, vilket i det här avseendet inkluderar stora delar av medelklassen, är tröskeln inte bara hög utan ofta oöverstiglig. Processer är för andra.
Det stör mig. Det stör mig något så förbannat. Det stör mig att tillgången till rättvisan, en grundläggande mänsklig rättighet, är en klassfråga. Därför stör jag mig också på när medierna bidrar till bilden av en rättsordning som inte främjar rättvisan. Det gör tröskeln än högre.
Och det är därför jag irriterar mig på SVT:s program ”Domstolen: Friad eller fälld”.
Till att börja med ger programmet en felaktig bild om dess autenticitet. Tittaren får intryck av att SVT kommit runt fotograferingsförbudet som råder i domstolarna. Programmets sekvenser ger intryck av att vara inspelade under själva rättegången.
Så är det inte. Fotoförbudet gäller. I stället serveras tittaren ett skådespel, under förespegling att detta är rättegången. Det är i sig tveksamt.
Än mer tveksamt är dock att programmet riskerar att avskräcka människor från att använda de instrument för utkrävande av rättvisa som lagstiftningen erbjuder – för alla.
”Domstolen: Friad eller fälld” får domstolarna att framstå som främmande och farliga platser. Det är naturligtvis i praktiken så att många människor uppfattar domstolen som en främmande plats, för att de aldrig har varit där och inte behövt domstolens funktion av tvistelösning.
Men det är ändå bekymmersamt att ett program i public service underblåser den bilden.
Det riskerar nämligen att leda till ytterligare rättsförluster. Inte för de rika, och inte för företag eller staten, utan för vanligt folk.
Public service borde kunna bättre.
Public service borde stärka människor, informera om deras rättigheter och montera ned trösklarna – inte skrämma bort dem.
Mårten Schultz
professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Och det är därför jag irriterar mig på SVT:s program Domstolen: Friad eller fälld.