Sedan moderatledaren Fredrik Reinfeldt meddelade sin avgång på valnatten har det tisslats och tasslats om potentiella efterträdare, och vilka egenskaper denne bör ha. Ska vederbörande lämna Reinfeldts Nya Moderater bakom sig, eller bör den tillträdande regenten tillhöra det nymoderata gänget och fortsätta förnyelsen?
En del har förordat att Moderaterna ska lära av Centerpartiet och ha en öppen nomineringsprocess där kandidaterna konkurrerar mot varandra, vilket var fallet då Annie Lööf valdes till partiledare. Det är ingen dum idé, men M och C har väsensskilda traditioner.
Inom M tvättar man inte sin smutsiga byk offentligt. Intern debatt förblir intern. Något som valberedningens ordförande Lars-Ingvar Ljungman nyligen bekräftade (SR 14/10 2014). Han menar att en öppen process riskerar att skapa falangstrider och splittring inom partiet. Det blir en traditionell valberedningsprocess, säger Ljungman.
Oavsett tillvägagångssätt verkar det inte finnas särskilt många villiga kandidater. Listan på dem som har meddelat att de inte är intresserade börjar växa sig lång. Det är inte konstigt. Att efterträda Fredrik Reinfeldt är allt annat än lätt. Den framtida partiledaren ska inte bara peka ut den nya färdriktningen för partiet, utan också agera oppositionsledare och vara en trovärdig statsministerkandidat.
En av få framträdande moderater som varken har sagt ja eller nej är Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen. Hon har lång erfarenhet inom partiet, och är dessutom kunnig inom ekonomiska frågor – vilket har blivit M:s paradgren.
Såvida inget oväntat sker blir det nog Kinberg Batra som för in de nya Moderaterna in i en ännu nyare era när partiledaren utses under den extrainsatta partistämman den sjunde mars.
Naomi Abramowicz