Medan Socialdemokraterna både försöker äta kakan och ha den kvar när det kommer till Sveriges relation till Nato tycks regeringsansvaret ha skördat ett oväntat offer.
Av Åsa Romsons grönsprängda pacifistiska illusioner verkar det inte finnas särskilt mycket kvar. Svenska Dagbladet rapporterade nyligen (21/5 2015) om två uttalanden från Miljöpartiets språkrör, tillika vice statministern, som signalerar en markant politisk skillnad jämfört med tidigare:
– Vi ser en upptrappad militär förmåga i vårt närområde som vi helst hade velat slippa se. Men när vi har den verkligheten ställs vi politiker inför många vägval och den debatten måste vi också våga ta, sa Romson i en riksdagsdebatt.
Därefter sade hon till TT:
– Nu är hotbilden bred, inte hot om krig, men förändrad med tanke på händelserna inom inte minst den ryska militären och det föranleder att man förstärker den svenska militära förmågan.
För endast ett och ett halvt år sedan lät det väldigt annorlunda. Då framträdde Romson inför en publik som knappast kunde beskrivas som potentiella MP-väljare. På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2014 lanserade hon idén om att inrätta en civil europeisk fredskår och kraftigt reducera de militära anslagen.
Då sade hon: ”Det finns så oerhört mycket man kan göra innan ett krig bryter ut, och det är inte alls omöjligt att förutse var det blir.”
Romson talade även om behovet av medling och diplomati.
Lite drygt en månad senare föll Krim, och Romsons förslag dog verklighetsdöden.
Det visade sig nämligen ytterst svårt att medla med en part (läs Ryssland) som inte ens erkänner att de är aktivt krigsförande. Vladimir Putin hävdade länge att de så kallade ”gröna männen”, soldaterna med rysk utrustning, i ryska uniformer och anländande i ryska fordon, i själva verket inte alls var ryska soldater.
De hade ju inga gradbeteckningar eller nationalitetsmärken. Lastbilarna saknade registreringsskyltar. Och visserligen hade den psykologiska krigsföringen mot Ukraina pågått länge, men den snabba erövringen kom som en blixt från klar himmel.
Sedan dess har verkligheten hunnit ikapp både Romson och Miljöpartiet, som tvingades gå med på höjda försvarsanslag när de hamnade i regeringsställning. Romsons senaste uttalande, samt att partiet står bakom fler och större Nato-samövningar, signalerar att det är en reell kursändring både till retorik och till innehåll.
MP kommer att fortsätta vara starka motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap, men det är förhållandevis lätt att vara så länge även Socialdemokraterna är det.
Miljöpartiets svängning i försvarsfrågan, från att ofta ha gått armkrok med Vänsterpartiet, har skett utan några större protester från gräsrötterna. Det ska bli intressant att se om frågan blossar upp på partikongressen i mitten av juni.
Csaba Bene Perlenberg