Inför varje EU-val förklarar de svenska partierna hur mycket de ogillar EU och då speciellt jordbrukspolitiken med subventioner som belastar mer än hälften av unionens budget.
Vidare kritiserar partierna EU:s ökade centralstyrning och allt tyngre byråkrati. Inte minst brukar den kostsamma flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel redovisas som ett skräckexempel. Men dessa ståndpunkter hör till spelet, det vill säga till spelet för galleriet.
I realiteten har de partier som haft makten i Sverige ända sedan EU-inträdet 1994 inte haft några större ambitioner att åstadkomma någon förändring av de missförhållanden som EU år efter år vidmakthåller.
Regeringen har inte vid något av de två tillfällen som Sverige stått för ordförandeskapet i EU satt upp omförhandling av jordbruksstödet eller andra kritiserade frågor högt på agendan. Varken vid det första tillfället, med en socialdemokratisk regering, eller vid det andra, under alliansens ledning, aktualiserades frågan. Tvärtom har man i riksdagen röstat ja till Maastrichtfördraget, Nicefördraget, Amsterdamfördraget och Lissabonfördraget som alla flyttat ännu mer makt till Bryssel.
Varför just jordbruket ska finansieras via EU är det i dag inte många som kan svara på. Jordbrukets särbehandling har sin grund i de väldigt speciella förhållanden som rådde i Europa efter andra världskrigets slut. Tingens ordning har därefter permanentats och det är mycket starka krafter i Europa som vinner på bidragen och därför frenetiskt försvarar dessa.
Det kan finnas skäl att upprätthålla ett jordbruk med visst stöd från samhället. Men i så fall är det något varje enskild nation bör ta ställning till utifrån egna nationella förhållanden. Om det inte går att motivera varför ett jordbruksstöd ska gå via EU:s budget, men ändå har kvar det år efter år, så är systemet ett dyrt bidragssystem.
Vissa länder, som Frankrike, har en stor jordbrukssektor, och blir därigenom subventionerade av andra EU-länder, som Sverige, med mindre jordbrukssektor. Observera att det inte gäller fattiga länder, utan rika, och framförallt att merparten av stödet inte går till fattiga bönder utan rika godsägare och välmående livsmedelskoncerner.
De enorma transfereringarna mellan EU-länderna har i alltför låg grad varit befogade. Det gäller inte bara jordbruksstödet utan även det regionala stödet för utbyggnad av infrastruktur etcetera. Vissa undantag har funnits, som då det gällt att hjälpa de före detta kommunistländerna att komma igång med sina ekonomier.
Men i Europa finns i dag inga u-länder. Det finns inget behov av hjälpinsatser av det slag som kan motiveras för stora delar av tredje världen. Både Östeuropa och Sydeuropa har själva helt andra resurser.
Leif Danielsson, Partille
kandidat till Europaparlamentet för Junilistan