Det gamla rådhuset vid Fiskartorget i Västerås har de senaste åren rymt en kommunal teknik- och entreprenörskapsskola. Men fredagen den 20 april 1917 var det här revolutionen låg i luften. För att protestera mot livsmedelsbrist samlades stadens arbetare, och det talades senare om att det varit ”som om Lenin hade stått på Fiskartorget och talat om behovet av en Västeråssovjet.”
Men revolutionen kom av sig.
Den röda tråden i Per T Ohlssons nya bok Svensk politik är hur den ordnade och fredliga samhällsutvecklingen har präglat Sverige. Vid ett antal tillfällen har turen, eller i vissa fall den politiska skickligheten, fällt avgörandet till besinningens fördel.
I Västerås 1917 handlade det bland annat om ASEA-chefen Sigfrid Edström, som först tillåtit arbetarna att lämna fabriken för demonstrationen och uppmanat borgmästaren att polisen skulle hålla sig i bakgrunden och som senare finansierade matkuponger för de anställda. Revolution är dåligt för affärerna.
På lördagen, efter demonstrationen i Västerås, hade demonstranter samlats vid riksdagshuset i Stockholm. Stämningen var spänd. Men när polismästare Tamm gjorde sig redo för att med sin hand ge signal till polisen att gå till angrepp, trycktes hans hand lugnt och bestämt ner av kollegan, kommissarie Kempe.
Ohlsson, till vardags liberal skribent i Sydsvenskan, ser gång på gång hur kommissarie Kempes hand återkommer i svensk politisk historia. Från Hjalmar Brantings beslut att begrava frågan om socialisering av näringslivet i en statlig utredning till den borgerliga valsegern 1976 som satte stopp för 1970-talets långtgående socialiseringsidéer.
Man skulle kunna beskriva detta som ett konservativt drag i svensk politik, där ideologiska drömmar snabbts kyls ner. Denna konservatism blir idag tydlig hos både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Valets huvudmotståndare lovar att regera så tråkigt som möjligt. Inga experiment och inga överraskningar.
Men det finns en fara i att bara se försiktigheten och stabiliteten. För kommissarie Kempes hand har existerat sida vid sida med en övertygelse om att politiken kan används för att göra samhället bättre genom stundtals radikala reformer.
Denna samexistens fångas inte minst i idén om folkhemmet. Å ena sidan ambitionen att överbrygga klassmotsättningar. Å andra sidan grunden för vad som måste beskrivas som ett stort, och lyckat, samhällsexperiment: den svenska välfärdsstaten – från ATP till förskoleutbyggnaden.
När vi i dag klagar på bristen på visioner i svensk politik är det knappast kommissarie Kempe vi vill slippa. Vad vi saknar är känslan av att det småtråkiga och eftertänksamma syftar till något mer än att vi ska ha det ungefär som i dag.
Det är som om svensk politiks dominerande aktörer tappat tilltron till politikens möjligheter att göra samhället friare, mer jämlikt eller jämställt. Kvar står kommissarie Kempe. Men lika nödvändig och önskvärd som han är, lika förlamande och oinspirerande blir han när det inte samtidigt finns någon som manar till förändring.
Svend Dahl
Fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån