När Donald Trump berättade att han skulle hålla ett utrikespolitiskt linjetal inför Center for the National Interest, den tankesmedja som Richard Nixon instiftade kort före sin död, hoppades många traditionella republikaner att det förebådade ett mer sansat tonläge. Kanske tänkte Trump, med nomineringen mer eller mindre säkrad, dra ned på underhållningen och börja föra sig mer som en konventionell presidentkandidat.
Så blev det nu inte. Visserligen var talet mer strukturerat och analytiskt än fastighetsmiljardärens valmötestal. Men det var fortfarande ett Trumptal, med allt vad det innebär av överdrifter, självmotsägelser och rena faktafel.
Frihandelsavtalet NAFTA har inte, vad Trump än säger, dränerat USA på industrijobb. Det amerikanska handelsunderskottet har inte, vad Trump än må hoppas, skjutit i höjden utan tvärtom minskat något. Och det är naturligtvis svårt att, som Trump lovar, både avhålla sig från att blanda in USA i andra länders angelägenheter och ta ner skylten för IS i hela Mellanöstern.
Republikanernas mardröm är alltså på intet vis över. Detta var antagligen det mest ignoranta utrikestal som framförts av en ledande presidentkandidat. Och ändå, mitt i hela soppan, fanns en både korrekt och viktig poäng. En som borde diskuteras mycket mer i både USA och Europa. För när Donald Trump anklagar västvärlden för att åka säkerhetspolitisk snålskjuts på USA har han helt rätt.
Av Natos 28 medlemsstater är det bara fyra–fem stycken som lever upp till de ekonomiska krav medlemskapet innebär. USA har muttrande accepterat detta under lång tid eftersom alternativet har ansetts värre. Men Trump, och en växande andel amerikaner, har uppenbarligen andra planer. De har med rätta tröttnat på att USA får ta andra länders försvarskostnader, och att dessa länder tackar genom att anklaga USA för att vara världspolis.
Europa har dessutom ofta varit oförmöget att hantera sina egna problem. När Balkan brann på 1990-talet var det USA som fick släcka elden. Själva valde Gudrun Schyman och andra att demonstrera, inte mot slakten av civila utan mot USA som stoppade den. Vi har betett oss som säkerhetspolitiska tonåringar – på samma gång övertygade om vår egen förträfflighet och oförmögna att betala för oss.
Essensen av Trumps valkampanj är revanschism, ofta riktad mot en hotfull eller i bästa fall otacksam omvärld. På just denna punkt har väldigt många länder, inklusive vår, ofta gett honom gott om argument. Man må ogilla tanken på en amerikansk världspolis. Men om man då inte samtidigt själv är beredd att betala vad säkerheten kostar är man lika inkonsekvent som Trump. Den som är satt i skuld är som bekant icke fri.
Donald Trump saknar sannerligen inte fel och brister, men på denna punkt har han rätt. Och inför nästa val säger kanske en betydligt skarpare och dugligare kandidat samma sak. Europa gör bäst i att växa upp, för även om Trump inte vinner valet i höst så har många av hans tankar slagit rot i den amerikanska politiken.
Johan Ingerö
USA-kännare vid tankesmedjan Timbro och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Republikanernas mardröm är på intet vis över.