Ironiskt nog glömde jag bort att jag hade läst boken ”Delete” av Viktor Mayer-Schönberger, som driver tesen att glömskan har ett centralt värde för människan.
Vi gör alla bort oss när vi är unga, åtminstone om vi har haft roligt. Vi begår brott, fotograferar oss nakna eller smygkikar in i ett omklädningsrum. Det finns ett värde i att sådana handlingar glöms bort.
Det är inte bara när vi gör direkt klandervärda saker som vi vill att de ska glömmas. Vi blir sjuka och kräks på en buss, vi är orättvist arga på våra barn eller tittar på aningen för många Youtube-klipp på arbetstid.
Tänk en värld där ingenting glöms. Där alla tidigare händelser kan väckas till liv ur ett minne utan begränsningar. Tänk en värld där en arbetsgivare, eller polisen, eller en granne, kan dra fram allt du helst vill att ingen ska påminna dig om.
I ”Delete” beskrivs en sådan värld som en mardröm. Och att vi redan är på väg dit.
Det är billigare än någonsin att lagra minnen. Det är också enklare än någonsin att producera minnen att lagra: fotografier på Instagram, ljudupptagningar via telefonen och filmer på Vine. Det är dessutom lätt att ta in information från hela världen. Worldc.am gör jordklotets alla Instagrambilder sökbara.
Ur ett svenskt perspektiv har Lexbase ställt dessa frågor på sin spets. Lexbase är webbplatsen som tillgängliggör domar och gör dem enkelt sökbara för alla. Med Lexbase kan du scanna ditt kvarter efter dömda brottslingar och få domarna om du betalar. Ingenting glöms. Ditt snedsteg spelas upp för alla som trycker på play.
Insikten om att vissa saker bör glömmas, i vart fall om det inte finns starka skäl att väcka minnena till liv, är inte ny. Den genomsyrar mycket av regleringen av information. Arkiv gallras, betalningsanmärkningar tas bort, belastningsregistret rensas.
Det kan dessutom vara brottsligt att sprida även korrekt information om andra människor. Att sprida uppgifter om att någon är dömd kan exempelvis vara förtal.
I dagens digitala värld har företag tagit insikten om glömskans värde på allvar och vissa företag har blivit rika på att människor inte vill att all information ska leva kvar, till exempel tjänsten Snapchat – som tillåter mottagare att ta del av information, men bara under en viss tid, varefter informationen raderas. Men dagens regler, och tjänster som Snapchat, möter knappast integritetsutmaningen i masslagringen av data. Vad finns det för lösningar?
Många sätter sina förhoppningar till juridiken. Till lagar som reglerar hur information får sparas, processas och spridas. Svenska riksdagspartier diskuterar sätt att rå på Lexbase-problemet. I det europeiska lagstiftningsarbetet talas det om att införa en ”right to be forgotten”.
Mayer-Schönberger löper linan fullt ut och argumenterar för att information bör förses med ett ”konsumeras före”-datum, om jag nu minns rätt. För egen del ser jag Snapchat och liknande tjänster som mer lovande. Teknik som ger oss kontroll över den historia vi producerar. Tjänster som ger oss makten över våra minnen.
Mårten Schultz