ARKIV -721010 - Grupp 8 demonstrerar fˆr fri abort p Barnhusgatan intill Norra Larins skolgÂrd och Folets Hus. Foto: Birgitta Lagerstrˆm Kod: 37770 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
I januari är det 40 år sedan rätten till fri abort infördes i Sverige.
Sedan dess är det kvinnan – och ingen annan än kvinnan – som bestämmer hur många barn hon ska föda. Tillsammans med preventivmedel är det en av de största feministiska frihetsreformerna, eftersom en kvinna som har små möjligheter att styra över sin familjebildning, har små möjligheter att styra över sitt liv.
Därför får vi aldrig luckra upp aborträtten, vilket olika grupper och politiker med jämna mellanrum försöker göra. Det senaste utspelet kommer från kristdemokratiska landstingspolitiker som har motionerat om att införa en så kallad samvetsvägran i sjukvården (DN Debatt 22/10 2014). Det betyder att vårdpersonal av religiösa eller etiska skäl ska kunna vägra att utföra vissa arbetsuppgifter, exempelvis abort.
Vid en första anblick kan det verka rimligt. Självklart ska ingen tvingas att genomföra en abort.
Vid en andra tankevända inser man att det inte är frågan om tvång. En arbetsplats är ingen lekplats där var och en gör vad som faller hen in. Vilka arbetsuppgifter som utförs inom vården måste alltid utgå ifrån patientens behov. Den som inte kan tänka sig att verkställa en abort, organdonation, insemination eller något annat medicinskt ingrepp, får helt enkelt söka sig till arbetsplatser där sådant inte förekommer.
Det låter kanske hårt, men det är inte konstigare än att en biologilärare inte kan vägra att undervisa om evolutionsläran eller att en polis inte kan vägra att ta emot en misshandelsanmälan om hen tycker att personen förtjänade spö. Den som avlönas med skattepengar måste alltid vara beredd att sätta medborgarna i första rummet.
Susanne Nyström
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån