Det är val till kommun, landsting och riksdag i september. Det är ingen högoddsare att gissa att vård, skola och omsorg kommer att vara i fokus – och inget fel i det. Det är mycket viktiga samhällsfrågor. Men det finns fler strategiskt viktiga områden och vår livsmedelsproduktion är definitivt ett sådant.
Vad vi behöver är en tydlig ambition och en politisk markering kring det svenska jordbruket. Vi behöver en livsmedelsstrategi med tydliga mål och insatser för att stärka och utveckla näringen. I dag får man nästan känslan av att vår mat på sin höjd är en positiv bieffekt av ett mycket viktigare miljö- och djurskyddsarbete.
Landets och länets jordbruk befinner sig på ett sluttande plan. Importen av mat ökar hela tiden och i dag är varannan tugga importerad. Det gäller såväl den privata som den offentliga tallriken. En unik situation med europeiska mått mätt.
Att vi inte kan försörja vår egen befolkning med mer än halva livsmedelskonsumtionen må möjligen vara oproblematiskt i tider av fred och stabilitet. Men mot bakgrund av en ständigt ökande befolkning i världen, att vi på global nivå förlorar mellan fem och sju miljoner hektar åkermark årligen samt synnerligen oroande klimatförändringar, så borde fler allvarligt fundera över framtida konsekvenser.
Borde inte våra folkvalda se en stabil matproduktion, med en betydligt högre självförsörjningsgrad, som en angelägen försäkring för landets befolkning? Krisberedskap måste väl rimligen vara en strategisk faktor att nogsamt väga mot effektivisering, koncentration och frihandel. Att som nu är fallet vara så beroende av andra länders jordbruk måste betraktas som både historielöst och mycket riskabelt.
Vi har mycket att vinna på att stötta och utveckla det egna jordbruket. Förutom de rent säkerhetsmässiga aspekterna så skapar vi välbehövliga jobb i länet. En färsk beräkning från LRF Mjölk visar att vi skulle ha haft nästan 900 fler jobb i länet om vi haft samma antal mjölkkor som för 25 år sedan.
Ny statistik visar också att efterfrågeökningar i jordbruket ger mycket positiva effekter på samhällsekonomin i stort; i snitt 2,35 gånger efterfrågeökningen. En ökad efterfrågan ger också fler jobb än motsvarande ökningar i andra branscher.
Länet och landet skulle, med andra ord, må bra om vi kunde bryta den nedåtgående kurvan och i stället skapa framtidstro och tillväxt i vårt jordbruk – men en sådan vändning är beroende av politisk vilja. Någon landsbygd någonstans kommer alltid att föda våra städer, så varför inte vår egen?
Arne Lindströmordförande LRF Västerbotten
Mats Granathregionchef LRF Västerbotten