Försvars- och säkerhetspolitiken kom under alliansens andra mandatperiod att bli det tydligaste exemplet på att Moderaterna i sanning var de Nya Moderaterna. Fredrik Reinfeldts kalla replik om att försvaret, en av de enskilt största utgiftsposterna i budgeten, endast var ett särintresse, var en tydlig freudiansk och politisk felsägning.
De gångna åtta åren har varit förlorade år för den nationella säkerhetspolitiken. Icke desto mindre togs det i slutet av alliansens regeringstid flera viktiga strukturella beslut. Beställningen av 60 JAS-plan, alldeles för få, var det största. Understödjandet av SAAB:s övertagande av Thyssen Krupps marina verksamhet och nybyggnationen av nästa generation svenska ubåtar var ett annat.
Ett tredje var att Sverige närmade sig Natos snabbinsatsstyrka, samt värdlandsavtalet som efter regeringsbeslut i varje enskilt fall låter Nato-trupper öva eller operativt verka från svenskt territorium.
Vad kommer att hända med försvars- och säkerhetspolitiken under Stefan Löfvens ledning? Hur kommer S, som redan har ett berg av frågor som de inte kommer överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om, att styra över försvaret?
Det är talande att Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson Peter Hultqvist under valvakan sägs ha muttrat: ”Först vinner vi valet. Sedan kommer helvetet”.
Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill skära i försvaret med miljardbelopp. MP är dessutom starka motståndare till den nya generationen Gripen-plan. Det tyder på att det blir aktuellt med breda blocköverskridande lösningar.
Troligast är att det blir just Hultqvist som ersätter Karin Enström (M) som försvarsminister. Enströms papegojliknande beteende i intervjusituationer har inte sällan varit smärtsamt att bevittna, då hon har vägrat att svara på frågor genom att upprepa samma intetsägande svar på icke-ställda frågor. Karin Enström gav politikerföraktet ett ansikte.
Peter Hultqvist har ett nära samarbete med Stefan Löfven, som i sin roll som Metallordförande till och med har lobbat utomlands tillsammans med Saab för svenska arbetstillfällen gällande försäljning av Gripen. Med Löfven vid rodret kommer försvarsindustrin åter att sättas i centrum för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Det skulle inte överraska om Stefan Löfven blir den socialdemokratiska partiledaren som slutligen förpassar partiets Nato-motstånd till den historiska skräphögen där det hör hemma. Moderaterna har hittills villkorat ett svenskt Nato-medlemskap med ett socialdemokratiskt ja. Stefan Löfvens omvittnade vurm för samarbete kan vara det som får även socialdemokratin att inse att inget land är en ö och att vi behöver ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen.
Paradoxalt nog kan det gynna säkerhetspolitiken att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna nu kommer ifrån det moderata försvarsoket och att de därmed inte behöver ta ansvar för lösningar som kostat dem mycket i trovärdighet. Inte minst Folkpartiet är nog överlyckligt över att inte behöva ta ansvar för Moderaternas försvarspolitik.
Csaba Bene Perlenberg
liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik