För en tid sedan drog LO igång sin valkampanj. Målet är som vanligt en socialdemokratisk seger, vilket ofrånkomligen leder till frågan; hur länge kan de fortsätta med detta?
Under 1970- och 1980-talen röstade mellan 60 och 70 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna i riksdagsvalen. 2010 hade det sjunkit till runt hälften och med tanke på Sverigedemokraternas framgångar bland LO-medlemmarna sedan dess har andelen förmodligen krympt ännu mer. Förra valet, 2010, stödde endast var tredje medlem LO:s valkampanj. Det är mindre än den andel som skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore val i dag.
Om LO och dess medlemsförbund var helt vanliga organisationer så skulle detta inte vara något problem. Men ett fackförbund är inte vilken organisation som helst. I och med den svenska modellen, där ett stort ansvar för arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor, juridiskt stöd vid tvist och anställningsskydd ligger på fackförbunden blir de närmast att betrakta som en slags myndighet.
Då blir det problematiskt när LO och dess förbund blandar ihop sitt löntagaransvar med partipolitisk kampanj. Allra allvarligast är det när man utesluter medlemmar på grund av politisk aktivitet, såsom Transport gjorde i samband med valet 2006, kyrkovalet 2009 och valet 2010. I en annan organisation hade det varit fullt begripligt, men fackförbund är som sagt var inte som vilka andra föreningar som helst. Den uteslutna mister såväl det arbetsrättsliga stödet och rätten till juridiskt ombud.
Men det är inte bara de uteslutna som berörs, utan även alla dem som inte vill vara med och bidra med den dryga miljard som LO avsätter för socialdemokratiskt kampanjande. De som avstår från att gå med står också utanför det skydd som man förväntas ha i den svenska modellen.
Hur många det rör sig om är svårt att säga, men det faktum att anslutningsgraden sjunkit från 88 procent 1995 till under 70 procent i dag säger en hel del. Det innebär att var fjärde arbetare står utanför facket, och därmed utanför makten och möjligheten att påverka sin arbetssituation.
Därför är LO:s politiska uteslutningar och ensidiga propaganda oroande. Redan i dag är skillnaden på andelen medlemmar och andelen ombudsmännen som ska rösta på Socialdemokraterna nästan 20 procentenheter. Det innebär att de som lyfts upp som ombudsmän i allt mindre utsträckning avspeglar medlemmarna ideologiskt. Samtidigt blir kopplingen mellan den årliga medlemsavgiften och den egna rättssäkerheten, arbetsmiljön och anställningstryggheten allt svagare.
Om denna utveckling inte bryts kommer krav snart ställas på att det skydd som i dag ges inom ramen för kollektivavtalen, också ges till dem som inte delar den socialdemokratiska ideologin. Det innebär i praktiken att den svenska modellen ges upp, och fråga efter fråga tvingas flytta från kollektivavtal till lagstiftning. Det är inte en utveckling som skulle gagna vare sig arbetstagarna, arbetsgivarna eller Sverige som helhet. Bollen ligger nu hos Karl-Petter Thorvaldsson.
Christer Nylander(FP) riksdagsledamot för Örebro län och arbetsmarknadspolitisk talesperson