Vi har den senaste tiden kunnat ta del av en lång rad fasansfulla händelser i media.
De organiserade sexuella kränkningarna mot unga kvinnor i Köln, Kalmar och Kungsträdgården; den aktuella rättegången mot nätpedofilen från Järfälla, som står åtalad för mer än 500 sexualbrott mot 96 minderåriga flickor, varav flera från Västerbotten; den 38-årige man i Kristianstad som nyligen drogade en kvinna och höll henne fången i en vecka under vilken han våldtog henne upprepade gånger.
Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Även i Skellefteå finns många horribla fall av sexuellt våld. ”Våldtäkt av handikappad kvinna på toalett”, kunde vi läsa om i december, liksom ”Man i Skellefteå kommun åtalad för kvinnomisshandel – dödshotade och frihetsberövade henne”.
Och detta är bara några få exempel. Söker man på Norrans webb får man 209 träffar på ”våldtäkt” och 98 på ”våld mot kvinnor”.
Men då kan det ju vara skönt att någon gång få släppa loss och glömma allt elände. ”Äntligen”, skriver nu i dagarna ett av Skellefteås nöjeetablissemang på sin webb, ”gästar Björn Rosenström oss för en spelning den 30 januari!”
En helkväll utlovas med en av Sveriges flitigast turnerande rocktrubadurer.
Men vem är då denne Björn Rosenström?, torde nog många läsare yrvaket fråga sig.
Jo, han är låtskrivare och sångare från Göteborg som bygger hela sin karriär på att framföra groteskt sexistiska låtar som skildrar allt från våldtäkter till incest och tidelag.
Några exempel (den känslige gör nog bäst i att hoppa över dem): I låten ”Ragnar” får vi veta att ”Han e kåt som ett djur, han får sitta i bur. Han vill våldta och antasta allt som han ser”. Vidare får vi höra att ”Incest e bäst, helt i Ragnars smak, han hittade snabbt in i morsans bak.”
I låten ”Syrran och hunden” får vi en redogörelse för hur syrran hade sex med hunden. I ”Pr Bek” får vi ta del av en prästs bekännelser: ”Mitt liv stavas fitta och rökheroin. Får jag presentera ett perverst prästasvin. Mitt liv stavas fitta och rökheroin och jag har spridit smitta uti Ann-Kristin.”
I ”Vi é pojkarna som busar” lyder den taktfasta refrängen: ”Vi é pojkarna som busar. Med flickornas små musar. Trumpeten känns så len. Mellan era ben. Om du drar ner min byxa. Ska du få se en yxa. En yxa som gör allt. För att få lite ballt.”
Och i den stilen fortsätter det; låt efter låt efter låt efter låt.
”Men stopp. hallå!”, utbrister nu säkert en och annan: ”Detta är ju inte på riktigt, Rosenström är ironiker. Låtar som dessa måste man väl tåla utan att gripas av moralpanik!”
Jo, det är en fullt möjlig invändning som jag har funderat en hel del på. Kanske är det så att jag helt enkelt är en humorbefriad moralpolis som glömt bort hur det är att vara ung.
Men jag behöver bara för några sekunder återvända i tankarna till de exempel jag nämnde inledningsvis för att inse att detta inte är någon slags ”crazy” humor som man kan skaka av sig efter spelningen som hunden gör med vattnet efter ett bad. Lika lite som högstadiemobbaren kan komma undan sitt ansvar genom att flinande säga: ”Det är ju bara på skoj vi kallat dig fetto och missfoster i tre års tid – det fattar du väl!”
Nej, jag vill tvärtom hävda att Rosenström, liksom de arrangörer som anlitar honom, och de fans som med ölglaset i luften skrålar med i hans sånger, tillsammans – mer eller mindre aningslöst – bidrar till att skapa den stinkande mylla i vilken sexism och kvinnoförakt tillåts gro.
Det är samma mentalitet som utgör grunden till att tusentals flickor i landets grund- och gymnasieskolor får finna sig i att dagligen bli kallad ”hora” eller få en lika ovälkommen som brysk hand uppkörd mellan benen. Och som vanligt är det inte de ondas ondska som är allra värst, utan de aningslösas överslätande medhåll och de goda människornas tystnad.
Voltaire lär ha sagt att ”jag avskyr dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. På motsvarande sätt vill jag betona att jag inte på något sätt vill censurera Rosenström och hans texter. Vill han framföra dem, och det finns en publik som är beredd att betala för att lyssna på honom, så är det bara att gratulera till gaget. Han har uppenbarligen funnit sitt alldeles unika segment för att tala ”marknadsföringska”, och Sverige är ju i stort behov av driftiga entreprenörer.
Men på samma sätt som jag i ”voltairsk” anda inte vill frånta honom rätten att livnära sig som rocktrubadur med vidriga texter vill jag utnyttja min demokratiska rätt att uttrycka min avsky för, och mitt avståndstagande från, den kvinnosynen – i grund och botten handlar det om människosyn – han torgför.
På samma sätt vill jag också rikta min kritik mot det grumliga omdömet hos de arrangörer som gör detta möjligt, och de så kallade fans som skapar en marknad.
Tage Danielsson skrev i en av sina tvåradare: ”Förstörelsens fästen är kraftigt bemannade. / Det är dags för de snälla att bli fly förbannade.”
Så sant.
Lars Lustig