Två av Sveriges nationella miljömål – ”Levande sjöar och vattendrag” och ”Myllrande våtmarker” – ska borga för att vi värnar och bevarar våra vattenmiljöer.
Men i den senaste nationella utvärderingen konstateras att vi inte har lyckats med det.
Sverige är ett land rikt på vatten. Inte bara för att vi har en av Europas längsta kuster utan än mer för våra värdefulla sötvattenmiljöer: sjöar, tjärnar, våtmarker, forsande älvar, strömmande åar och porlande bäckar.
Vi har nästan 100 000 sjöar med en yta på över ett hektar som tillsammans upptar drygt 40 000 kvadratkilometer, cirka nio procent, av landets yta. Variationen är stor med allt från Torneträsk, Dellensjöarna och Vänern till skogstjärnarna – samtliga med unika och ofta höga naturvärden. Dessutom finns det cirka 170 000 sjöar mindre än ett hektar, för små för att få kallas sjöar. Endast fem kommuner, samtliga i Skåne, saknar sjöar.
Bästa tillgängliga data uppskattar antalet småvatten, under ett hektar, till mellan 170 000 och 300 000, med en total strandlängd på mellan 39 000 respektive 68 000 kilometer. Småvattendragens längd – smalare än två meter – exklusive diken, beräknas till 470 000 kilometer. Räknas diken in blir längden 1,3 miljoner kilometer.
På ett eller annat sätt använder de flesta av oss alla de här vattenmiljöerna. Vi badar, fiskar, gör utflykter, ägnar oss åt fågelskådning och andra fritidsaktiviteter – och vi tar dem för givna. Men det kan vi inte göra.
Historiskt sett har vi dikat, sänkt sjöar, byggt dammar, inte minst för vattenkraft, och på olika sätt förorenat våra vattenmiljöer. Det var under en tid när Sverige byggdes upp, miljömedvetandet var lågt och miljölagstiftningen nästintill obefintlig.
Ett känt problem från senare tid är försurning på grund av svavelutsläpp via skorstenar från både Sverige och kontinenten, som upptäcktes när kunskapen ökat och åtgärdades när lagstiftningen förändrades.
Dagens problem är övergödning, olika former av utsläpp, fördämningar, sjösänkningar och vattenregleringar. Allt som enligt den omfattande kartläggning som gjorts av myndigheterna gör att vi i dag har större kunskap än någonsin om situationen för våra vattenmiljöer.
Flera av våra naturreservat omfattar även vattenmiljöer – ibland med större areal än det skyddade landområdet – men oftast saknas en beskrivning av naturvärdena och det skydd som även de måste få. Dessutom saknar flera av dem, som utpekats som skyddsvärda inom EU:s nätverk Natura 2000, skydd som naturreservat och det måste snarast åtgärdas.
Våra fyra nationalälvar, och de sträckor längs älvarna som är skyddade mot utbyggnad av vattenkraft, behöver även skydd mot hot om ingrepp och exploatering. För ett långsiktigt skydd av våra mest värdefulla myrar finns en nationell myrskyddsplan där alla upptagna myrområden snarast bör skyddas som naturreservat.
Strandskyddet hotar att urholkas, men exploatering av stränder är inte bara en fråga om privatisering av strandavsnitt – där ingår även skydd av den biologiska mångfalden.
Nästan ingen kunskap finns om naturvärdena hos strandmiljöerna längs våra vattendrag eller sjöar. Däremot är det känt att de är artrika och ekologiskt mycket viktiga. Strandskyddet är viktigt även ur säkerhetssynpunkt eftersom mer och intensivare nederbörd leder till allt fler översvämningar av strandnära miljöer. På regeringens bord ligger nu även ett förslag om att införa moderna miljökrav för vattenverksamheter, som vattenkraft.
Hittills har vi inte lyckats nå de nationella miljömålen för våra unika och fantastiska vattenmiljöer. I dag har vi kunskapen och det är hög tid för kraftfulla åtgärder och insatser för att skydda och bevara dem – som vi i Sverige har både ansvar för och skyldighet att värna.
Håkan Wirtén