Den senaste tiden har insändarsidan i Norran fyllts av mer eller mindre upprörda kommentarer från lärare angående lärarlönelyftet.
Flera av dessa riktar sitt missnöje mot rektorerna som får ta emot obefogad kritik för genomförandet av en ”reform” som få skolledare ville ha.
Missförstå mig rätt. Skolledarna missunnar inte Skellefteås lärarkår ett lönelyft, men redan när ”reformen” kom på tal framförde Sveriges skolledarförbund farhågor kring genomförandet. Vi menade att ”reformen” kunde leda till att rektorerna hamnade i en omöjlig sits.
Tyvärr har våra farhågor besannats. Rektorn blev den som blev sittande med ”Svarte Petter”.
Lokalt påtalade skolledarförbundet att ett genomförande av ”reformen” skulle komma att innebära en extra insats av rektor för att:
- Förankra och begripliggöra en lönepolitisk ”reform” som inte skulle följa vedertagna förhandlingsrutiner.
- Genomföra ett urval bland sina medarbetare på otydliga grunder.
- Hantera enskilda medarbetares besvikelse samt ”reformens” påverkan på arbetsklimat och samarbete i arbetslagen.
- Kunna utöva sitt pedagogiska ledarskap för förbättrade elevresultat i reformens efterdyningar.
Sveriges skolledarförbund i Skellefteå övervägde att rekommendera grundskoleförvaltningen att inte söka statsbidraget. Men vi insåg att detta inte var en framkomlig väg. Dels för att lärarorganisationerna var positiva och dels för att det skulle ha förnekat Skellefteås lärare ett välförtjänt lönelyft.
I stället försökte vi driva frågor som ett lokalt förtydligande av lönelyftskriterierna, viktade kriterier och en individuell differentiering av lärarlönelyftet.
Tyvärr vann vi inte gehör för något av våra förslag och tyvärr inbjöds vi inte heller till alla samtal som fördes mellan förvaltningen och de lärarfackliga organisationerna kring den lokala utformningen och genomförandet av lärarlönelyftet.
Varje rektor fick i uppdrag att föreslå ett begränsat antal lärare till att ta del av statsbidraget. Dessutom fick rektor möjlighet att, genom individuella motiveringar, beskriva för förvaltningsledningen varför ytterligare individer kunde komma ifråga.
Utifrån dessa underlag har förvaltningen sedan fördelat det statsbidrag som kallas lärarlönelyftet till ett antal medarbetare. Formellt är det alltså inte rektor som beslutat vilka som ska få lärarlönelyftet – det har förvaltningen gjort.
Jag tror jag kan tala för alla rektorer när jag säger att vi, självklart, anser att fler än 40 procent av Skellefteås lärare är kvalificerade. Men som rektor har man att, som tjänsteman, genomföra de beslut som fattats.
I fallet med lärarlönelyftet har rektorer och förskolechefer i Skellefteå axlat den bördan på ett så bra sätt som det var möjligt utifrån givna förutsättningar och förtjänar därför inte den kritik som framförts i olika inlägg den senaste tiden.
Att som några gjort hävda att det är ”rektors favoriter” som kommit ifråga är en skymf inte bara mot rektorerna och de 40 procent av lärarkåren som fått ta del av statsbidraget – utan även mot de 60 procent som inte fått det.
Det är förståeligt att många medarbetare känner en besvikelse som man vill få utlopp för. Men det bästa att göra är nog ändå, hur svårt det än må kännas, att föra dialog med sin chef om hur man kan arbeta vidare för en god måluppfyllelse och en god löneutveckling i kommande lönerevisioner.
Staffan Larsson
Sveriges Skolledarförbunds representant i för- och grundskolans övergripande samverkansgrupp
Tyvärr har våra farhågor besannats. Rektorn blev den som blev sittande med Svarte Petter.