"Valår blir alla dumma i huvudet." Påståendet kommer från början från tv-serien Vita huset. Under valår polariseras debatten och människor fastnar i positioner. Så är tanken. Stämmer det? När det gäller partipolitiskt anslutna, så kallade partister, stämmer det i alla fall ofta.
Partister tenderar att bli helt förryckta under valår. Särskilt supervalår som detta. De vidarebefordrar okritiskt budskap som någon annan skrivit. De vantolkar meningsmotståndares uttalanden. De tar parti för sitt parti i strid med tidigare uttryckta övertygelser. Det är i och för sig inte så konstigt. Det konstiga är att man inte granskar deras budskap på djupet.
Det viktigaste valet detta supervalår är (fortfarande) riksdagsvalet. Nu vill jag ställa en fråga. Tjuvkika inte längre ner i krönikan utan låt frågan rulla runt ett tag: "Vad är det – egentligen – som vi väljer i septembers riksdagsval? Vilken makt disponerar vi med våra valsedlar?"
Jag brukar ställa dessa frågor när jag föreläser eller samtalar med politiskt engagerade personer (snarare än jurister). Många har en ganska diffus bild. Det beror, tror jag, på vårt sorgligt bristande intresse för konstitutionen.
I Sverige har vi ingen tradition av att läsa grundlagar. Journalister och ett fåtal andra intresserar sig ibland för tryckfrihetsförordningen även om intresset i allmänhet är inskränkt till okritiskt hyllande av "världens äldsta tryckfrihetsförordning".
När någon i kungafamiljen föder barn får successionsordningen understundom 15 sekunder i rampljuset. Det där kravet på att kungafamiljen måste bekänna sig till viss trosuppfattning snurrar runt en liten stund innan grundlagen, som styr statschefens familjeliv, faller i glömska tills nästa kungabarn föds.
Men den viktigaste grundlagen, regeringsformen, blir sällan föremål för annat intresse än när det handlar om att försöka dra sina meningsmotståndare inför Konstitutionsutskottet. Den grundläggande maktfördelningen i landet, som alltså regleras i just regeringsformen, ger inga löpsedlar och man vinner deppigt nog inga val på att tala om konstitutionella frågor. Och då är det inte så konstigt att frågan om riksdagsvalets kärna framstår som diffus.
En kort sammanfattning av regeringsformens maktfördelning: All offentlig makt utgår från folket, utövas under lagarna och företräds av riksdagen. Riksdagens makt består i att stifta lagar och besluta om skatter och budget. Dessutom har riksdagen en tillsynsfunktion. Bortsett från pengarna är det centrala här lagstiftningsmakten. Vi väljer lagstiftare i september. Det är makten att stifta lagar som vi delegerar.
Är alla dumma i huvudet under valår? I stället för att fastna i skyttegravskriget mellan partier kan det finnas anledning att ägna mer uppmärksamhet åt hur de potentiella lagstiftarna faktiskt vill använda sin makt. Vilka lagar vill de egentligen stifta? Det är det, snarare än retoriken, som bör nagelfaras. Och förresten! Läs en grundlag.
Mårten Schultz
professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör hos Liberala nyhetsbyrån