Mazen ska på begravning i morgon och måste hålla tal – fast han inte vill. Han ummar och hummar urskuldande i sin mobiltelefon. I andra änden hörs en påstridig kvinnoröst. Det är hans partichef.
– Jag är försenad till ett planeringsmöte inför begravningen, förklarar han när han har lagt på luren.
Den döde är en bekant till Mazen, vi kan kalla honom Mohammed. Bägge kommer från den kurdiska staden Dohuk i norra Irak. De var inte nära vänner, men Mohammed var i alla fall en partikamrat och någon som Mazen kommer att sakna, någon vars begravning han inte vill missa – även om han är nervös över att behöva hålla tal.
Mohammed dödades under kampen mot jihadistorganisationen Islamiska staten, där han stred för YPG. Det är en kurdisk gerillagrupp baserad i Syrien, som fungerar som frontorganisation för turkisk-kurdiska PKK. En irakisk kurd slogs alltså i en syrisk-kurdisk grupp som styrs av turkiska kurder på irakiskt territorium. Det är svårt att hitta en mer träffande illustration av hur krigen i Syrien och Irak har smält samman och börjat upplösa Mellanösterns gamla gränser.
Det illustrerar också ett nytt fenomen i norra Irak. Den irakiska delen av Kurdistan styrs sedan länge genom en allians av två politiska partier, som i själva verket är paramilitära rörelser. PUK kontrollerar området mot gränsen till Iran, medan KDP kontrollerar områdena intill Turkiet och Syrien.
Men så finns här ett tredje väpnat parti, nämligen PKK. Gruppen har sedan 1978 kämpat mot regeringen i Turkiet, men PKK-anhängare finns också i Turkiets grannländer, där de döljer sig bakom frontorganisationer.
PKK har utmärkta relationer med PUK i Irak, men ett mycket spänt förhållande till KDP-partiet, bland annat för att det stöds av PKK:s ärkefiende Turkiet. På grund av detta har PKK aldrig kunnat, eller egentligen försökt, etablera ett starkt eget fotfäste i irakisk-kurdisk politik. Man har nöjt sig med att vara gäster i Irak och använda gränsområdena för räder mot Turkiet.
Men detta börjar ändras. När Islamiska staten anföll i början av augusti gick PKK genast in till försvar av kurdiska områden i Irak, utan hänsyn till några nationsgränser. Både PKK och systerorganisationen YPG skyndade till fronten för att stötta KDP och PUK. Många unga kurder har sedan dess, som Mazens vän Mohammed, offrat sina liv som frivilliga inom PKK eller YPG.
Resultatet är ett växande folkligt stöd för PKK-rörelsen, särskilt bland dem som tvingats på flykt av Islamiska staten och upplever att KDP har svikit dem.
Just nu är leden slutna mot den gemensamma fienden, men under ytan bubblar spänningarna. KDP lär arbeta hårt för att begränsa PKK:s inflytande, och PKK lär arbeta lika hårt för att bevara sitt nya fotfäste i irakiska Kurdistans politik.
Kanske är det först när stridsdammet lagt sig i norra Irak som vi kommer att se om den kurdiska politiken fortfarande domineras av två stora partier – eller om antalet möjligen utökats till tre?
Aron Lund
Mellanösternexpert och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån