Prideveckan har nyligen ägt rum i Stockholm.
Det är den tiden på året när frågor om kön, kärlek, sexualitet, och hur vi ska vara mot varandra och varandras olikheter, får extra mycket uppmärksamhet. Det är en tid för många diskussioner där även aktiva inom HBTQ-rörelsen inte alltid håller med varandra i alla frågor, vilket i sig måste få vara en viktig huvudpoäng.
Det finns dock en fråga där utvecklingen är oroande och som handlar om en anledning till varför en festival som Pride finns från första början: Frågan om HBTQ-rättigheter i olika delar av världen och kulturrelativismens återkomst.
I våras fördes en livlig diskussion om ”förorten”, som i segregerade utanförskapsområden, och situationen där för homosexuella och andra som utmanar starka patriarkala värderingar. Denna diskussion har inneburit att nationalister och populister försöker använda frågan om HBTQ-rättigheter i andra kulturer som ett sätt att maskera sina egna lösningar.
Motreaktioner har kommit från vänstern, som med rätta känner avsky inför att skinnskallar, som aldrig tvekat inför att skrika ”bögjävel” efter människor på gatan om de har fel kläder på sig, nu plötsligt framhåller sig själva som det alternativas försvarare.
Problemet är att denna motreaktion har gjort att man delvis gått tillbaka till kulturrelativismen – uppfattningen att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan – för svar.
Vid ett flertal tillfällen under Pride hörde jag debattörer som framförde åsikten att homofobi och diskriminering inte är värre på en plats än en annan, att det är samma förtryck överallt. Att vi inte kan peka ut vissa kulturer som ”mer homofoba” än andra.
Detta är oerhört oroande. Givetvis finns homofobi överallt och fungerar på samma sätt, genom rädsla, hat och våld. Och självklart är denna homofobi värre i vissa länder och vissa kulturer än i andra.
I Sverige har vi en Pride-parad som vaktas av poliser där politikerna vill gå med, i Iran hänger man människor om de är homosexuella. I USA blev det just lagligt för alla med samkönade äktenskap, i Ryssland fortsätter man inskränka rättigheter, polisen trakasserar HBTQ-personer och blundar för hatbrott.
Det är förståeligt att vissa är rädda för att erkänna att det finns en gradskillnad mellan hur intensiv och legitimerad homofobin är i olika länder. När de bruna försöker få över frågan på sin sida vill man inte förknippas med dem och erkänna deras lösningar.
Men den liberala humanistiska demokratin måste vara starkare än så.
Vi får inte börja tumma på sanningen bara för att vi är rädda för att bli förknippade med fel personer. Erkänner vi inte att vi måste jobba hårdare med HBTQ-frågor i vissa sammanhang än i andra, kommer det ytterst drabba de människor som förtrycks och behöver vår hjälp som mest.
Hanna Marie Björklund