”Skall jag ta hand om min bror?”
Det är enligt Bibeln den första fråga människan ställer till Gud.
Det var Kain som frågade det efter att ha dödat sin bror Abel.
Fortsätter man läsa Bibeln hittar man många ställen där vi uppmanas att ta hand om änkan, den faderlösa och invandraren.
För en majoritet av svenskarna, även de som inte läst Bibeln, är detta någonting självklart.
Det är också självklart för alla riksdagspartier utom ett. Visserligen kan balansen mellan individens och samhällets ansvar se olika ut partierna emellan, men man kan ändå känna igen de kristna och humanistiska grundvärderingar som styrt vårt land.
Partiet som avviker från den svenska normen är Sverigedemokraterna, vars ledande företrädare hävdar att man försvarar det svenska samtidigt som man påstår att till exempel samer, judar och romer, som bott i Sverige i generationer, inte tillhör den svenska nationen.
Våra olika identiteter är inte exkluderande utan de kompletterar och berikar varandra.
För mig är det självklart att alla människor har flera identiteter och att man därför kan vara både same, jude och rom samtidigt som man är svensk.
Min identitet som kristen gör att jag ser alla människor som skapade av Gud och mina medmänniskor. Min kristna identitet kommer före att jag också är Skelleftebo och svensk. Det innebär att jag ibland kan känna större samhörighet med en kristen afrikan eller en from muslim än med en sekulariserad svensk.
Våra olika identiteter är inte exkluderande utan de kompletterar och berikar varandra.
Det är begripligt att den stora flyktingvåg som drabbade Sverige och Europa för några år sedan skapade oro hos många. Lika begripligt är det att vi kan bli illa berörda av att se tiggarna på våra gator och torg.
Samtidigt är det i kristider som våra grundvärderingar testas. Jag inser att flyktingar och tiggare är en utmaning för vårt samhälle, och att det kan uppstå problem. Men jag är övertygad om att vi kan göra skillnad för många som kommit till vårt land.
Visst kan jag oroas över vår förmåga, både som individer och som samhälle, att hantera de problem som finns. Men det som oroar mig ännu mer är vad som händer med dem som stänger sina hjärtan för människor i nöd.
Att stänga Sveriges gränser, och på sikt göra oss av med alla som inte passar in i den ”svenskmall” som Sverigedemokraterna förespråkar, skulle innebära en katastrof för vårt land. Den tolerans, och den omsorg om mina medmänniskor, som för mig är kärnan i min svenska och kristna identitet skulle inte passa in längre.
Jag och många med mig skulle tvingas emigrera, men vart?
Hans Marklund, präst