Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.
Meningen är tagen från en platsannons, skriven av Utbildningsradion, som sökte en ny inslagsproducent. I slutet av juni konstaterade Diskrimineringsombudsmannen (DO) att UR genom formuleringen gjort sig skyldig till diskriminering.
Att en institution som UR bryter mot diskrimineringslagen är anmärkningsvärt även om man efter kritik ändrade annonsen dagen efter att den hade publicerats. Men reträtten och de reaktioner som annonsen gav upphov till visar att det finns en växande okunskap om vad som är lagligt och inte i rekryteringssammanhang.
Vad är rasifiering och varför är det olagligt att uttryckligen söka personer som rasifieras som afrosvenskar?
DO skriver i sitt beslut att det är diskriminering att på det här sättet avskräcka personer av viss etnisk tillhörighet från att söka en tjänst.
Redan själva uttalandet är alltså diskriminering.
Martin Mörk, som är processchef på DO, kommenterade till SVT Nyheter(29/6 2016) att formuleringen gjorde det ganska tydligt att man var ute efter någon med mörk hudfärg.
UR förklarade att formuleringen var olycklig. Det man letade efter var ju en person med ”djup kunskap om och stor förståelse för afrosvenska perspektiv” och inte en person med en viss etnicitet.
Det var alltså ordet rasifiering som ställde till det för UR – det blev helt enkelt fel.
Men hur använder man ordet på ”rätt” sätt?
Det är en fråga utan svar, för det finns ingen definition av begreppet.
Definitionsfrågan gör det intressant att jämföra rasifieringsbegreppet med diskussionen kring positiv särbehandling på etnisk grund.
Positiv särbehandling är, precis som kvotering, en form av diskriminering. Det gynnar en grupp och missgynnar en annan. Ett exempel på positiv särbehandling är att ge en person med en viss etnisk bakgrund förtur till anställning när man väljer mellan flera sökande med lika meriter.
Faktum är att kvotering och positiv särbehandling på etnisk grund är helt förbjudet i Sverige. Och det finns goda skäl till detta.
För tio år sedan slog Högsta domstolen fast att ”rätten till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är grundläggande mänskliga rättigheter” i ett mål som drevs av min arbetsgivare, Centrum för rättvisa. Det är ett principiellt viktigt konstaterande.
När lagstiftaren ett par år senare införde den nya diskrimineringslagen angav man utöver principiella skäl också ett antal praktiska till att inte tillåta positiv särbehandling på etnisk grund.
Ett praktiskt skäl är att det inte finns någon definition av vad som utgör en etnisk grupp eller en etnicitet.
Vilka ”grupper” som ska sättas före andra blir därmed en öppen fråga – och en sådan godtycklig lagstiftning är i sig otillåten.
Man får inte göra godtyckliga undantag från grundläggande rättigheter, menar såväl lagstiftaren som domstolarna. Sådana undantag är fel i såväl teorin som i praktiken.
Alexandra Gillström
jurist på Centrum för rättvisa och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Kvotering och positiv särbehandling på etnisk grund är helt förbjudet i Sverige.