Kontrollbehovet kan bli väl stort

Krönika. Det blir ett tvångssyndrom som inte bara handlar om att kontrollera nycklar och pass eller att gå tillbaka och kolla att man verkligen slagit av plattan på spisen. Det handlar också om oron man genast känner när en god vän inte dyker upp till ett möte.

Foto: Foto: Ledarredaktion

Not Found2016-11-03 06:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hemma i Skellefteå oroar jag mig inte för att bli utelåst. Har jag tappat nyckeln till radhuset finns en reservnyckel att tillgå.

Värre är det när jag är i vår lilla Stockholmslägenhet. Lägenheten ligger på sjätte våningen och det finns inga fönster att ta sig in genom. Det finns visserligen en reservnyckel hemma hos dottern, men en resa dit, kors och tvärs genom Stockholm, tar flera timmar.

Resultatet har blivit att jag förmodligen utvecklat det som brukar kallas överdrivet kontrollbehov. Någon gång då och då måste jag känna efter att nyckeln fortfarande ligger på plats i fickan, och med åren har dessvärre kontrollbehovet bara blivit större.

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag under en utlandsvistelse helt i onödan kontrollerat att pass och plånbok fortfarande ligger i tryggt förvar i ryggsäcken.

Ett sådant här beteende är givetvis ingenting man är stolt över, men det känns alltid lite bättre när man inser att man inte är ensam om problemet. Och att sådana här kontrollbehov är vanligare än man tror påstods till exempel i tv-programmet ”Fråga Lund” för några veckor sedan.

I en artikel på nätet läser jag dessutom att vi är många som dubbelkollar, har fixa idéer och små ritualer för oss. Cirka två procent av oss gör det i en sådan omfattning att det blir ett hinder i vardagen och/eller förorsakar stort lidande.

Det blir ett tvångssyndrom som inte bara handlar om att kontrollera nycklar och pass eller att gå tillbaka och kolla att man verkligen slagit av plattan på spisen. Det handlar också om oron man genast känner när en god vän inte dyker upp till ett möte. Tänk om det hänt något, en olycka?

De som har dessa tvångstankar brukar i regel försöka dölja det för omgivningen. De skäms därför att de tror att de är helt ensamma om problemen – vilket de alltså inte är.

Ibland har jag funderat på om kontrollbehoven blir värre med åren. Jag har inget minne av att jag på samma sätt oroade mig för 15–20 år sedan.

Eller sitter det i generna? Kanske är det ärftligt? Min pappa var framför allt på äldre dagar väldigt orolig av sig, befarade alltid det värsta. Det gick så långt att barnen började kalla farfar för ”Oroan”.

Kanske bäst att skärpa till sig så att man inte en vacker dag får samma öknamn …

Bengt Enqvist

tidigare redaktionschef på Norran

Det gick så långt att barnen började kalla farfar för Oroan.

Läs mer om