Träffade för en tid sedan vänner jag inte sett på länge.
Känslan av att återse kära ansikten, skratta och prata minnen. Känslan av att höra hemma och känna sig förutsättningslöst älskad. Det önskar jag alla.
Alla vardagliga tankar som människor jag möter i mitt uppdrag delar med sig utav. Någonstans i Sverige kom det fram en kille i min egen ålder när jag väntade på att få betala min middagsnota. Påtagligt berusad.
Han börjar prata lite. Jag försöker möta alla människor. Tror att det är då man lär sig något, om sig själv, om livet, om andra.
Han är mekaniker. Berättar lite om sitt jobb och undrar om jag gillar motorsport? Jag svarar att jag nog kan för lite om just motorsport. Han berättar mer om sitt liv. Djupare och personligare. Det händer rätt ofta. Det är på något sätt väldigt fint och ibland lite sorgligt.
Berättar att han suttit i fängelse i omgångar på grund av droger. Jag frågar hur det kändes? Inte bra alls. Frågar hur det går i dag? Bättre. Han har ett fast jobb. På sin pappas firma.
Han frågar igen om jag gillar motorsport? Jag kan för lite, svarar jag. Han blir lite upprörd och börjar berätta om hur många timmar han har jobbat gratis som mekaniker för att få killen som kör att lyckas. Det är väl en rätt fin insats, funderar jag, att hjälpa någon annan med att lyckas – om det är på eget initiativ. Han håller med.
Tänker på alla timmar en själv har lagt ner på föreningslivet. Det är det som format mig. Gemenskapen.
Kommunen och staten satsar inga pengar på dessa sporter fortsätter han. Jag frågar hur föreningen jobbar med dessa frågor? Har man sponsorer? Det vet han inte. Han mekar.
Jag får ett flertal väldigt ingående historier berättade för mig om hur det funkar i motorsporten. Han säger att motorsporten får så lite pengar på grund av att vi i Sverige tar emot så många människor på flykt. Jag frågar hur han menar då? Han har inget bra svar på det.
Kan slås av att man inte ser vad man själv kostat samhället en sådan gång. Fängelseturer, polisinsatser, drogrehabilitering, fortsatta möten med sjukvården och kriminalvården. En skolgång utan fullständiga betyg med mera.
Men det är väl det som är det fantastiska med Sverige – att alla får både en andra och en tredje chans.
Det är klart att det kostar när människor kommer hit. Men de människorna har ofta en vilja av stål att fullfölja utbildning, validering och praktik för att få en framtid i fred och demokrati. Ett jobb och kunna betala skatt i Sverige. Kunna betala tillbaka till staten och bidra till samhället.
Ibland önskar jag att människor var bättre på att lyssna på varandra och förstå att verkligheten består av många olika lager av livsöden. I slutändan är vi alla människor och vi är alla värda en andra chans. Solidaritet heter det.
Veronica Lindholm
socialdemokratisk riksdagsledamot från Kusmark, ledamot i konstitutionsutskottet
Han frågar om jag gillar motorsport.