Förtroendet för medier, särskilt vissa av dem, är lågt. Journalisters politiska hemvist tas till intäkt för att journalistiken är politiserad. Publicistiska överväganden ses som en politiskt riggad nyhetsförmedling. Många misstror traditionell press och söker sig till digitala alternativ.
Varför har det blivit så?
Finns det en förklaring i pressetiken?
Utgångspunkten för en del av mediekritiken är principen att allt som är lagligt ska kunna publiceras, åtminstone så länge det är sant och relevant. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har framfört att den innebär att medier i högre utsträckning borde rapportera om misstänkta brottslingars etnicitet, nationalitet eller religion. Gudmundson anser att detta ryms inom de nuvarande pressetiska reglerna.
Själv är jag skeptisk till denna läsning. Det gör hur som helst inte åsikten irrelevant. De pressetiska reglerna är inte givna av Gud. De kan ändras och omtolkas. Innan man ropar på förändringar kan det dock vara bra att påminna om systemets bakgrund.
Pressetik är inte juridik. Men det pressetiska systemet har kopplingar till juridiken. På Pressens Opinionsnämnds fyra ordförandeposter sitter höga domare. När journalistiken byggde upp sitt interna ansvarssystem sattes beslutsklubban för dess högsta organ i händerna på jurister.
Pressetikens klagomålsförfarande har utvecklats för att motverka politiska framstötar om att skärpa det juridiska regelverket för medierna: ”Bäst vi skärper oss, annars kommer lagstiftaren med förbud och sanktioner”.
Farhågan var berättigad då och är berättigad i dag. Den rättsliga regleringen kring yttrandefriheten ger ett extremt långtgående skydd. Men den juridiska regleringen är ohållbar utan omdömesgilla publicister. Pressetiken är därmed en förutsättning för den legala pressfriheten.
Debattörer som Gudmundson verkar utgå från att pressetikens begränsningar, i sin nuvarande tolkning, underminerar förtroendet hos delar av allmänheten. Inskränkningarna betraktas hos denna allmänhet som en politiskt korrekt självcensur.
Yttrandefriheten ses i förlängningen av detta synsätt ibland inte bara som en frihet att få yttra sig, utan närmast som en plikt: Det som får sägas bör sägas och om vi inte säger det vi får säga censurerar vi oss själva och då är yttrandefriheten inte så mycket värd.
Följdfrågan är då vad vi ska göra med dessa iakttagelser. Omstöpningar och nya tolkningar av det pressetiska systemet kan möjligen motverka den förtroendekris som många av de etablerade medierna upplever. En uppluckrad pressetik kan å andra sidan leda till en strängare yttrandefrihetsreglering.
Själv är jag en varm vän av publicistisk återhållsamhet. Men jag har ett förslag. En brist i det pressetiska systemet är att det saknar en mekanism för upprättelse. Offret för mediers övertramp saknar möjlighet att erhålla ersättning, vilket är det vanligaste medlet för upprättelse.
Förslaget är: Se till offret. Kompensera henne. Kanske kan pressetikens position stärkas på köpet.
Mårten Schultz