Mitt feministiska uppvaknande kom när jag var åtta år. Det närmade sig jul. De andra i familjen hade uttalat sina kommersiella julklappsönskningar, men mamma ville bara ha fred på jorden och friska barn.
Det här var långt innan världsförbättrarpresenter som getter, vaccinationspaket och skolböcker fanns bara ett klick och en PayPal-betalning bort. Men den orange plasttvättkorgen i tvättstugan hade stora sprickor och i min värld var det självklart att en ny tvättkorg skulle toppa mammas önskelista.
Förslaget möttes med en julilska värdig Karl-Bertil Jonssons far. Och en förklaring som förändrade min världsbild.
Därför blir jag både arg och konfunderad när årets julklapp utropas. Arg, för att den känns ovärdig med hänsyn till världsläget. Konfunderad, för att jag ärligt talat inte kan förstå vem som ger en robotdammsugare till vem.
Föräldrar till allergiska barn som egentligen ville ha en hundvalp? Personer med nedsatt rörelseförmåga till sig själv för att de faktiskt behöver den? Eller, gud hjälpe mig, är det fruar, mammor, flickvänner som tilldelas årets största paket 2015?
En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet är ett av de nationella delmålen för jämställdhet. När SCB genomförde sin senaste tidsanvändarundersökning 2010 visade den att kvinnor och män i Sverige långsamt närmar sig varandra på området.
Kvinnor som grupp utför fortfarande 45 minuter mer obetalt hemarbete än män som grupp, men i takt med att kvinnorna faktiskt ägnar allt mindre tid åt detta krymper gapet.
45 minuter per dag är fem timmar i veckan. Fem timmars skillnad som påverkar möjligheten att odla egna intressen, engagera sig politiskt eller göra karriär. Det är fem viktiga timmar att ha i åtanke när exempelvis insatser för kvinnors företagande eller kvinnliga chefer planeras.
Därför kan jämställdhetsarbete aldrig göras i stuprör, utan måste skära igenom alla delar av samhället.
Nu lackar det mot jul. Handen upp den som aldrig firat jul med en kvinna som städat, fejat, planerat, handlat, bakat, lagt in, hängt upp, bjudit hem, dukat på, fyllt på, trugat, stökat bort, plockat fram, och gråtit av utmattning i köket när familjen kollar Kalle.
I en anda av dubbel bestraffning tänker många nu att det är ju bara att låta bli då, om det nu är så jobbigt för kvinnorna.
Men det är det inte. Det är det där som kallas könsnormer och som sitter hårdare än julknäcken i tänderna.
Robotdammsugaren då? Det kanske är hårt att döma ut den. Den kanske är en familjernas gemensamma julklapp till sig själva som ett väl genomtänkt led i att skapa mer tid för gemenskap och minska klyftan mellan kvinnors och mäns obetalda hemarbete. Jag vill bara se könsuppdelad statistik på vem som ger och får den. Snälla tomten, det är allt jag önskar mig i jul, nästan.
Alexandra Sundberg
delaktighetssamordnare i Skellefteå kommun och aktiv i föreningen Skeva
Eller, Gud hjälpe mig, är det fruar, mammor, flickvänner som får årets största paket?