Man kan nästan få för sig att statsminister Stefan Löfven (S) på ett plan var glad för Miljöpartiskandalerna som gav honom chansen att ombilda regeringen.
Att det dessutom var två av regeringens mest utskällda statsråd, Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP), som föll på eget grepp gjorde förstås inte saken sämre.
Den regeringsombildning Stefan Löfven presenterade på onsdagsförmiddagen beskrivs som ett sätt att ge regeringen en nystart. De nya ministrarna signalerar också en seriositet och resultatorientering som saknats i flera av Löfvens tidigare ministerutnämningar.
Ann Linde (S), som varit statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman och har lång EU-erfarenhet blir EU-minister, vilket understryker EU-frågornas betydelse.
Ett av Miljöpartiets tyngsta kommunalråd, Karolina Skog från Malmö, blir miljöminister och betonar särskilt betydelsen av gröna städer. Samtidigt flyttar klimatfrågorna över till biståndsminister Isabella Lövin (MP).
Energiminister Ibrahim Baylan (S) blir samordningsminister med ansvar för att samordna frågor som spänner över flera departement, exempelvis segregationen.
MP:s tidigare språkrör Peter Eriksson, som blir ny bostadsminister, kommer visserligen från ett parti som knappast gjort sig känt för sin byggvänlighet. Men Eriksson är samtidigt en pragmatisk resultatpolitiker som mycket väl kan lyckas med den uttalade ambitionen att komma överens med Alliansen om att underlätta bostadsbyggandet.
De nya ministrarna kan bättra på bilden av regeringen, men förväntningarna skapar också en fallhöjd, som snabbt kan visa sig plågsam för dem som på presskonferensen kom att beskrivas som ”superministrar”.
För i grunden har förutsättningarna för den rödgröna regeringen inte förändrats. Den lever på nåder av allianspartierna. Denna svaghet gör det lockande för Alliansen att även fortsättningsvis nöja sig med att vänta in valet 2018, i stället för att utnyttja sin parlamentariska styrka för att påverka regeringens budget och övriga politik.
Men här gömmer sig även en betydande fara för Alliansen. Hittills har den rödgröna regeringen dragits ned av svaga statsråd. Men på motsvarande sätt kan statsråd som framstår som handlingskraftiga stärka regeringen. Och när man som Stefan Löfvens regering befinner sig på botten krävs inte så mycket för att det ska hända.
Svend Dahl
Den regeringsombildning Stefan Löfven presenterade beskrivs som ett sätt att ge regeringen en nystart.