Regeringen har äntligen kommit till skott med sina avsikter att se över den offentliga Arbetsförmedlingens uppdrag och organisation. Det finns två viktiga aspekter att beakta inför den tänkta omgörningen.
Den första är den uppenbara problematik som gör verksamheten så förvirrande för den enskilde arbetssökanden. Arbetsförmedlingen ska dels ge stöd och hjälp till de sökande att få jobb men samtidigt, och parallellt, informera a-kassorna om det finns tveksamhet i den arbetslöses aktiviteter och ansträngningar i att söka jobb. Denna kontrollerande insats endast för att eventuellt diskvalificera den arbetssökande från stöd i form av pengar från a-kassan för sitt uppehälle i väntan på jobb.
Detta pågående strukturella och organisatoriska tankefel inom en statlig myndighet riskerar självfallet att skapa en förtroendeklyfta mellan den arbetslöse och ”arbetsförmedlaren/kontrollanten”, som undanröjer förtroendet för myndigheten Arbetsförmedlingen samtidigt som det skeva handlingsmönstret i sig utgör grogrunden för ett internt arbetsmiljöproblem inom arbetsförmedlingen. Detta faktum dokumenteras bäst år ut och år in i de opinions- och förtroendeundersökningar som samfällt vittnar om att Arbetsförmedlingen har lägst förtroendet av alla myndigheter och organisationer i Sverige.
Att både ge hjälp, service, vara säljare, men samtidigt i en och samma person vara polis och åklagare skapar självfallet en kluvenhet och frustration hos både arbetsförmedlaren och den arbetslöse. Själva förmedlingsverksamheten hos Arbetsförmedlingen, det vill säga förmedlingstjänsten/produktionen måste därför rimligen särskiljas från den kontrollverksamhet som a-kassorna svarar för.
Den andra aspekten inför en nyordning är att det finns anledning att ordna så att Arbetsförmedlingens alla myndighetsuppgifter – som till exempel handhavandet av arbetsmarknadsprognoser, analyser, resursfördelning, uppföljningar, utvärderingar och upphandling – fortsatt ligger fast förankrat hos den statliga offentliga arbetsförmedlingen. Uppenbart är att utvärderingarna måste utvecklas. Därmed ökar också förutsättningarna för att förbättra upphandlingarna.
Produktion av förmedlingstjänster kan antingen ske i offentlig regi eller överlämnas till icke offentliga leverantörer. Det kan vara ideella organisationer, privata företag, branschorganisationer med flera. Genom en sådan tudelning får man också ett förtroende hos alla leverantörer till myndigheten Arbetsförmedlingen. Att på egen hand internt producera och leverera en tjänst och samtidigt ansvara för extern upphandling av samma tjänst är inte ett opartiskt handlingssätt som skapar förtroende.
Genom de föreslagna förändringarna kommer två huvudlinjer inom det arbetsmarknadspolitiska uppdraget tillåtas att bli bättre och åtnjuta uppskattning vilket också automatiskt leder till en bättre arbetsmiljö. För små orter/kommuner bör särskilt utredas hur förmedlingsservicen ska ordnas. Speciella arrangemang kan krävas för att säkra en förmedlingsservice.
När regeringen äntligen startar sin genomgång av uppdrag och organisation av Arbetsförmedlingen så finns också tillfälle att fundera över om det finns möjlighet att rationalisera och samtidigt regionalisera viss verksamhet.
Arbetsförmedlingen har fått fler och ökade uppdrag, men måste det nödvändigtvis leda till ett ökat antal anställda på huvudkontoret i Stockholm? Antalet anställda vid Arbetsförmedlingens huvudkontor i Stockholms innerstad har under senare år vuxit från 600 till 900 personer – vilket innebären över 50-procentig ökning. Därutöver har ett hundratal konsulter haft sin dagliga gärning på samma huvudkontor. Lokalytan på huvudkontoret på Hälsingegatan, med dess höga kvadratmeterhyror, har snabbt ökat med 65 procent.
Är det månne ett uttryck för en politisk viljeinriktning, att allt ska samlas på samma ställe, i huvudstaden, eller vad?
Curt Wiklundf d arbetsförmedlingschef för Umeåregionen