Julefrid. För många av oss innebär det glädjen man känner över att ha sina nära och kära omkring sig. Att släkt och familj samlas kring julbordet utan sura miner och gräl. Att alla kommer överrens och den dåliga stämningen lyser med sin frånvaro.
Men många hbtq-personer får betala ett högt pris för att upprätthålla denna dyrbara julefrid.
Att vara en hemvändande hbtq-person kan i många fall innebära att tvingas tillbaka till en roll man sedan länge lämnat. Familjen, som borde vara ens trygga punkt, kan ibland bli den obevekliga kraft som tvingar en tillbaka in i garderoben.
För det vore ju outhärdligt för modern att lyssna på sonens prat om sin blivande make. Den goda stämningen skulle vara som bortblåst om den smått homofobiske farbrodern tvingas hälsa på systerdotterns nya flickvän. Och hur skulle släkten någonsin kunna acceptera att någon som tidigare var hon numera är han?
Men det är väl bara att vara tyst då? Måste vi verkligen trycka upp det här homotjafset i era ansikten i juletid?
Att komma ut som hbtq kan vara en emotionellt krävande process. Att ta sig igenom den för att sedan uppmanas att hålla tyst om den man älskar och sin vardag kan göra fruktansvärt ont. Många högtider är förunnade kärnfamiljen och alla som avviker från normen bör ligga lågt för att inte sticka någon i ögonen.
Men vi kräver ingen prideparad – bara att få prata om våra liv utan att dölja vissa delar av det. Bara att inte behöva censurera någon del av oss. Bara att, hur klyschigt det än låter, få vara oss själva. Även under högtiderna.
Själv har jag dock haft turen att växa upp i en kärleksfull och inkluderande familj. För det är jag oerhört tacksam eftersom jag vet att många andra hbtq-personer har det svårt under högtiderna. För vissa blir julen bara en smärtsam påminnelse om barndomshemmet dit man inte är längre är välkommen – aldrig någonsin mer.
Sedan många år tillbaka arrangerar RFSL i Stockholm ett gemensamt julfirande för hbtq-personer som inte är välkomna hem under julen. Det är både så fint och så oerhört sorgligt att det finns ett sådant julfirande. Att det ska behöva finnas.
Kanske bör inte den forcerade friden vara det huvudsakliga vi strävar mot i juletid. Det måste väl vara viktigare att inte tvinga någon till självförnekelse?
Vi måste våga öppna våra hjärtan för inkludering och acceptans.
Kanske är det först när vi gör det som den verkliga julefriden kan infinna sig.
Linnéa Wikman