Kammaren var, trots demonstranter på läktaren, fri från medhavda kolbitar när riksdagen på tisdagen debatterade Vattenfalls tyska brunkol.
Bland några av deltagarna anades däremot en lättnad inför att det statliga brunkolsengagemanget snart kan vara historia.
För även bland dem som ivrigt hejade på Vattenfalls expansion i början av 2000-talet, och här återfinns både socialdemokrater och allianspolitiker, är uppfattningen nu att affärerna aldrig borde ha gjorts.
Det är orimligt att svenska staten kombinerar höga klimatpolitiska ambitioner med att bryta och elda brunkol utomlands.
Däremot är det lätt att få intrycket att brunkolet för många mest handlar om politisk yta. Kolet kommer så länge det är i Vattenfalls ägo att vara en miljöpolitisk belastning, oavsett färg på regeringen, och då är det bäst att snabbt bli av med det.
Men i grunden handlar brunkolsfrågan om klimatpåverkan. Och den frågan går inte att lösa genom att sälja brunkolet till ett företag som ser en ljus framtid för kolkraften. Den tilltänkta köparen, det tjeckiska företaget EPH, ser rentav möjligheter att expandera verksamheten. Därför är linjen att kolet borde stanna i marken fortfarande rimlig.
Samtidigt är det, vilket underströks i debatten, ytterst den tyska energipolitiken som avgör brunkolets framtid, och just nu ser landet, som en konsekvens av beslutet att fasa ut kärnkraften, ut att öka sitt beroende av kolkraft.
Om klimatmålen ska kunna nås är det dock ofrånkomligt att man förr eller senare behöver ta politiskt och ekonomiskt svåra beslut som sätter punkt för kolkraften. Det är, som Jonas Sjöstedt (V) konstaterade, ”upp till dem som äger det fossila att avveckla det.”
Att bidra till detta borde vara den självklara linjen för regeringen, och då är den planerade försäljningen inte ett alternativ.
Sverige och Tyskland är två av världens miljömässigt progressivaste länder. Att tillsammans arbeta fram en lösning som innebär att det sker en successiv avveckling av Vattenfalls brunkolsverksamhet, och att det mesta av kolet får vara kvar i marken, borde vara fullt möjligt för svenska och tyska politiker som menar allvar med klimatambitionerna.
Men efter att i åratal smutsat ner sig med brunkol är det förstås betydligt enklare att bara få slippa eländet.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån