I motsats till riksdagen har regeringen inte stängt ända till september.
Ministrarna har förhoppningsvis utnyttjat sommaren till initiativ som ger Sverige ledningen i klimatomställningen.
Klimat- och miljöminister Åsa Romson(MP) bör ha tagit fram konkreta klimatmål för 2020, 2030 och 2050. Andelen utsläppsminskningar som kan ske kostnadseffektivt utomlands bör preciseras, liksom hur det långsiktiga målet ”inga nettoutsläpp” ska tolkas.
Näringsminister Mikael Damberg(S) bör ha säkerställt att den världsledande biodrivmedelstillverkningen inte flyttar utomlands, vilket riskerar att ske om marknaden finns på annat håll. Lantmännen får bättre betalt för sin etanol i Tyskland och St 1 exporterar sin till Finland eftersom Sverige inte belönar hög klimatnytta.
Statsminister Stefan Löfven(S) har det inte lätt. Han har att hantera förväntningar både från gamla bundsförvanter inom fackförbunden och nya inom den gröna samarbetspartnern. Initiativ till en omfattande grön skatteväxling som gör det dyrare att förstöra miljön och billigare att anställa – utan att tumma på ingångslöner eller kollektivavtal – bör vara nyckeln till att hålla alla parter nöjda.
Finansminister Magdalena Andersson(S) oroas rimligen av att skattebasen urholkas när andelen skattebefriade eller lågskattade biodrivmedel ökar och de högre beskattade fossila drivmedlen minskar. Hon bör därför ta initiativ till en bonus malus-beskattning av bränslen där de smutsiga finansierar de rena. Därmed hålls nivån på skatteintäkterna konstant och ladan blir inte än tommare.
Konsumentminister Per Bolund(MP) bör ha tagit fram förslag på hur klimatsmarta val kan underlättas, särskilt på områden där de gör stor skillnad. Tio år efter att Konsumentverket föreslog en A–G-märkning av bilar utifrån energiförbrukning är det hög tid att en sådan införs, likaså för bränslen.
Energiminister Ibrahim Baylan(S) har balanserat önskemål om att ha med transportsektorn i Energikommissionen, med en önskan om att gå från ord till handling gällande en fossilbränsleoberoende fordonsflotta. En plan för Sverige som ledande på energilagring – den stora återstående utmaningen i omställningen till 100 procent förnybart – är lösningen, med elfordonen som viktig utjämnare.
Biståndsminister Isabella Lövin(MP) prioriterar föredömligt tydligt klimatet i svenskt utvecklingssamarbete och bör konkretisera detta till att alltmer handla om hållbara transporter. Här kan Sverige verkligen visa vägen och bidra till att u-länders snabba urbanisering sker på ett sätt som inte ökar trafikdödligheten – vare sig den direkta från kofångaren eller den indirekta från avgasröret.
IT-minister Mehmet Kaplan(MP) behöver samordna arbetet med att använda IT för att minska klimatpåverkan. Han bör sammanställa befintliga styrmedel som motverkar detta arbete, som att reseavdraget är högst för den som tar bilen till jobbet, lägst för den som tar cykeln och inget alls för den som jobbar på distans.
Denna lista är långtifrån uttömmande – alla ministrar måste ha klimatfrågan på sin agenda.
Men åtta ministrar som tar krafttag kan räcka långt för att ge världen en förebild i klimatomställningen.
Bollen är deras.
Mattias Goldmann