Ebba Busch Thor vill vinna dem till Kristdemokraterna, medan många borgerliga opinionsbildare är rädda för att de ska gå till Sverigedemokraterna.
Sällan har de konservativa väljarna varit lika populära.
Men trots betydelsen de tillskrivs har det gjorts få försök att kartlägga gruppen.
Ett gjordes våren 2013 av undersökningsföretaget Demoskop, som visade att 14 procent av väljarkåren beskriver sig själva som konservativa. Inte minst återfinns de bland sympatisörer till Moderaterna och Kristdemokraterna. Cirka en tredjedel av dessa valde att beskriva sig som konservativa.
Ett annat sätt att ringa in konservatismen är att se till politiska prioriteringar. Kristdemokraternas ungdomsförbund presenterande nyligen en undersökning som visar att KD har potential bland väljare som prioriterar migrations-, integrations- och försvarspolitik (DN Debatt 9/3 2015). Att en ökande andel av väljarkåren, exempelvis i Ipsos mätningar, ser dessa som de viktigaste frågorna, skulle därför kunna tyda på en växande konservativ opinion.
Men bara för att man tycker att en fråga är viktig är det inte säkert att det påverkar hur man röstar. Både invandring och försvar har det senaste året varit bland de mest omdiskuterade frågorna. Ändå var det relativt få som lät dem avgöra valet av parti i höstas.
Dilemmat för ett konservativt parti kan illustreras med debatten om föräldraförsäkringen. Bland svenska väljare finns ett utbrett motstånd mot en individualisering, cirka 80 procent säger sig vara emot en sådan reform.
Men inte ens i förra årets valrörelse hade frågan någon större betydelse för hur människor röstade. Detta trots att individualiserad föräldraförsäkring diskuterades i spåren av Feministiskt initiativs framgångar samt att det fanns en politisk majoritet för en tredje pappamånad.
Även konservativa väljare tycks således prioritera frågor som regeringsduglighet, ekonomi och jobb, precis som övriga väljargrupper.
Utmaningen för Kristdemokraterna handlar med andra ord inte bara om att profilera sig som ett konservativt parti. Det handlar minst lika mycket om att få valrörelserna att handla om de konservativa hjärtefrågorna, så att väljarna prioriterar dessa på valdagen. Det senare är en uppgift som är betydligt svårare än politikutveckling i konservativ riktning.
I takt med att samhället i stort blir allt mer liberalt, exempelvis sett till andelen väljare som ser sig som feminister, är det visserligen möjligt att de konservativa värderingsfrågorna blir viktigare för en del väljare. Men det finns inga tecken på att vi är där i dag.
Moderaternas rörelse mot mitten har lämnat utrymme för ett konservativt parti. Till viss del har rollen, särskilt i valet 2014, fyllts av Sverigedemokraterna.
Ur det perspektivet finns det all anledning att se positivt på KD:s försök till förflyttning högerut, som kan ge konservativa väljare ett anständigt alternativ.
Kanske kan det även ge partiet stabil mark under fötterna, och minska beroendet av stödröster. Däremot finns det ingen anledning att överdriva konservatismens betydelse i svensk politik.
Svend Dahl