Folkmordsförsöket märks så snart man kör in i staden Duhok i norra Irak. Längs vägen står halvfärdiga hus, ihåliga cementskelett som vittnar om den oljedrivna byggboom som har pågått i flera år i de kurdiska områdena.
Men de är inte tomma längre. Inne i de mörka byggnaderna skymtar stora högar med filtar, väskor och påsar. På kanten till de vägglösa våningsplanen sitter unga män och dinglar med benen, röker och talar i telefon. Kvinnor tvättar i plastbaljor eller lagar mat på fältkök. Små barn spelar fotboll på de övergivna byggarbetsplatserna.
Det är flyktingarna. De flesta av dem är jezidier, en kurdisktalande religiös minoritet som betraktas som kättare av sunniextremistiska Islamiska staten (IS), som i augusti angrep de kurdiska områdena i norra Irak. IS har gått fram utan pardon i jezidibyarna i Sinjarområdet söder om Duhok. Organisationen har skjutit de män som vägrat konvertera till islam, rövat bort kvinnorna till ett okänt öde, sprängt templen och tömt byarna på invånare.
De flesta jezidier jag talar med har en nattsvart bild av läget. Många säger att detta antagligen är slutet för deras liv i Irak. Alla vill emigrera, men ingen kan få visum. Även om flyktingarna kan återvända hem till Sinjar i framtiden är det få som kommer att vilja göra det, förklarar den förre kurdiske jordbruksministern Adel Nasser, själv jezidier. Om försvarslinjerna har brutit samman en gång kan det hända igen, och vem skulle välja att uppfostra sina barn i skuggan av ett ständigt hotande folkmord?
En tidigare generalmajor i irakiska armén, som under 1980-talet hoppade av till kurdernas peshmergagerilla, är skoningslös i sin kritik mot Kurdistans ledare:
– Peshmergan har suttit i sina baracker i 20 år. De kan allihop avfyra en Kalasjnikovkarbin, men de har aldrig tränat taktisk användning av artilleri eller stridsfordon.
Trots det menar han att vinden har börjat vända. IS är på defensiven och kommer inte att kunna hålla stånd i längden, säger han.
– Om USA beväpnar oss och flygskyddet blir kvar kommer vi att kunna ta tillbaka Sinjar, det är jag 100 procent säker på.
Men det är inte bara IS som kämpar mot klockan i kriget om norra Irak. Även kurderna står inför nya utmaningar.
– Jag trodde det här skulle hålla på en vecka eller två, suckar Ali Aouni, som till vardags är kommunpolitiker i en jezidisk stad utanför Duhok. Sedan början av augusti har han lett en peshmergagrupp vid ett frontavsnitt norr om den IS-kontrollerade storstaden Mosul.
– Folk här har flytt norrut till Duhok och Zakho. Alla är flyktingar och nu börjar höstterminen i skolan. Det är ett jättestort problem för barnen. Samtidigt har vi inte fått några budgetutbetalningar från Bagdad på många månader, så det är ekonomisk kris också.
Än syns inget ljus i tunneln. Peshmergan har återerövrat några områden, men det går långsamt, och om några månader kommer flyktingarna i Kurdistans höga berg att stå inför ännu en farlig fiende – vintern.
Aron Lund
Mellanösternexpert och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån