Ryssland har övat ett scenario där man invaderar Åland, Bornholm, Nordnorge – och Gotland.
33 000 man ingick i övningen i mars. Samtliga tillhörande stående, det vill säga omedelbart tillgängliga, förband.
Uppgifterna som kommer från en rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan CEPA (Center för Europeisk Policyanalys) är oroande men inte speciellt förvånande. Öarna i Östersjön är av stor strategisk vikt, och Gotland är lägligast – eller olägligast – placerad av dem alla. De enda som inte riktigt tycks förstå det är vi själva.
Förra veckan möttes försvarsministrarna i Natos medlemsländer i Bryssel. Högst upp på dagordningen var Ryssland. Försvarsalliansens huvudsakliga fokus ligger återigen i Nord- och Östeuropa. Östersjön är på nytt en av världens geopolitiskt intressantaste platser. Också i Natos övningar figurerar Gotland.
Att man övar på att ta, återta eller hålla ön innebär naturligtvis inte att en invasion är förestående. Men om läget runt Östersjön skulle försämras ytterligare, och det är långt ifrån otroligt, kommer den som kontrollerar Gotland och svenskt luftrum att ha ett ordentligt övertag. Därför är alla intressenter i regionen, amerikaner och ryssar likväl som våra nordiska och baltiska grannar, intresserade av ön. Och därför vore det en fördel om vi hade någonting att säga till om i frågan.
I det försvarspolitiska inriktningsbeslut som klubbades igenom av regeringen i veckan ges försvarsmakten i uppdrag att återetablera en militär närvaro på Gotland. Målet för det militära försvaret blir, från 2016, återigen att försvara Sverige och främja svensk säkerhet. Den så kallade basplattan ska stärkas för att höja krigsdugligheten och totalförsvarsplaneringen återupptas.
I förhandlingarna inför inriktningsbeslutet tävlade Socialdemokraterna och Alliansen om att vilja ge försvaret mest pengar. Folkpartiet lämnade till och med förhandlingarna i protest och står inte bakom överenskommelsen.
Har den försvarspolitiska vinden alltså slutligen vänt?
Nja, lika yrvaket intresserade som våra folkvalda är av försvaret, lika tydligt är det senaste decenniets kunskapsbortfall. Till och med Folkpartiets bud var en bra bit från att möta de summor överbefälhavare Sverker Göranson menade var absolut minimum för att nå upp till ett försvar som kunde försvara en plats mot ett begränsat angrepp under max en vecka – det så kallade enveckasförsvaret.
Det långsiktiga förmågefallet må ha mildrats något men det har knappast avstannat, och till återuppbyggandefasen har vi en bit kvar.
Sverige existerar inte i ett vakuum, hur gärna vi än skulle vilja att det var så. Vad vi gör och inte gör påverkar våra grannar och våra vänner. Och vår oförmåga att garantera vårt territorium och hävda våra intressen bidrar inte till stabiliteten i området, snarare tvärtom.
Det är något att tänka på när landets beslutsfattare nu samlas över ett glas rosé på den åtråvärda kalkstensön.
Amanda Wollstad
skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Östersjön är på nytt en av världens geopolitiskt intressantaste platser.